Starka känslor när Långaredsrättegången startade

Det blev en välbevakad rättegång med många poliser på plats när media, anhöriga och allmänhet köade utanför den röda tegelbyggnad som utgör tingsrätten i Alingsås. Ett av målets avgörande vittnen, en uppmärksam granne som på en lapp noterat numret på en bil som hon tyckte betedde sig lite märkligt dagarna före morden, har hotats inför rättegången, vilket möjligen förklarar det extra pådraget. Men det handlar också om en uppmärksammad mordrättegång som avhålls öppet i tingsrättens vanliga sal ett, dock denna gång med länk till intilliggande sal två för att kunna möta det stora intresse, där både media och anhöriga var ovanligt många.

I sal två sitter Per-Åke Davidsson, närmaste vän med den mördade Torgny.

– Torgny var min bäste vän. Vi träffades på ett tonårsläger på Sjöviksgården som 15-åringar. Sedan dess har vi träffats och hållit kontakten i alla år. Jag är här för att ta del av rättegången och se hur det fungerar. Det är en del av arbetet med saknaden och sorgen, säger Per-Åke Davidsson.

Förut gick det aldrig mer än några veckor mellan samtalen de två vännerna emellan. Nu är saknaden stor. Per-Åke fokuserar på dokument och fakta men att det för honom liksom de andra nära är svårt att höra brottsbeskrivningen är påtagligt.

– Jag ställer mig själv frågan hur Jesus skulle ha gjort. Att gå omkring med hat leder inte framåt. Men att rättvisan har sin gång är också rätt, konstaterar han.

Per-Åke är styrelseledamot i Lagmansholms missionsförsamling. Inger och Torgny hade sin hemförsamling i Alingsås pingstkyrka. Makarnas breda nätverk i kyrka och hembygd är påtaglig. Många är de som liksom Per-Åke upplever sig nära drabbade; närmast förstås döttrarna, svärsöner och barnbarn som ser samlade ut, med sammanpressade läppar. Någon är kallsvettig. När skador och åtalspunkter redovisas, är det känslosamt påfrestande. Förutom formella målsägandebiträdet finns det fler på plats för att stötta. En av dem är Marcus Örebäck, pastor i pingstkyrkan.

– Jag är här för att stödja de anhöriga, vara med och bearbeta detta tillsammans med dem. Vi har följt händelseförloppet från början. Det är viktigt för oss som kyrka att finnas med i den här processen.

På söndagsgudstjänsten, dagen före rättegångens start, hade man en speciell förbönsstund för processen. Pastor Marcus kommer att finnas med den mesta tid som rättegången pågår.

– Vi behöver få klarhet i så mycket som möjligt för att kunna gå vidare.

När brottsplatsen beskrivs, ända in minsta blodstänk och med ett övervåld som är svårt att ta in, är det tungt för alla åhörare. Utom möjligen de misstänkta som genom hela rättegången stirrar rakt fram och aldrig vrider sig mot de anhöriga. Under en kort paus kommer de dödas syskon ut. Tårögda, matta.

– Hade vi inte haft Gud hade vi aldrig klarat det här, säger Ingers storasyster Sonja Olofsson.

Torgnys yngste bror Kjell snyter sig. Behöver andrum. Det som beskrivs ha hänt i hans barndomshem, den vackert belägna gården med utsikt över sjön Anten, är fasansfullt att ta in.

– Jag är inte samma människa idag som före brottet. Det har på något sätt förändrat hela perspektivet på livet. Här vill jag i första hand få så många svar som det bara går, säger Kjell Antby, till vardags kassör i Alingsås missionskyrka.

Idag är han här både som bror och farbror, för att stötta brorsdöttrarna. De misstänkta har han sett förr, i samband med häktesförhandlingarna.

– Det är jobbigt att se dem som juridiskt sakkunniga bedömer vara starkt misstänkta. Samtidigt måste vi komma ihåg att de inte är dömda än. Under det här halvåret som har gått har jag lärt mig att ge akt på mina känslor.

Att tro och kyrklig gemenskap bär långt i denna tunga rättegång är tydligt. Ord om förlåtelse och förlåtelsens betydelse har funnits med från första stund. Även om det inte alltid är självklart att förstå förlåtelsens natur.

– Torgny sjöng ofta på begravningar ’Det enda jag vet är att nåden räcker’. Den nåden räcker även för en mördare som ångrar sig, säger Kjell Antby enkelt.