Gud och människa. Fäder och söner. Uppbrott och framtid. Musikalen Edens barn är en stark story framförd av starka röster. I fredags var det premiär i Nikolai kyrka i Örebro.
Edens barn, eller Children of Eden, som orginalet heter, spelas nu för första gången på svenska. Musikalen från 1991, skriven av engelsmannen Stephen Schwartz, blev aldrig någon riktig succé, när den gick i London på 90-talet.
Det är konstigt. För musiken som spänner över finstämda ballader till handklappsgospel och mjukrock håller mycket hög klass.
I den svenska versionen bärs föreställningen som sig bör, främst av Gud, som här tolkas av musikalartisten Fred Johanson. Hans mörka bas och fysiska längd, lämnar inga tvivel om vem som är herre på täppan. Som en modern markering av hans status är han klädd i grå kostym med väst och, för det mesta, en skyddshjälm i vit plast. Här är ingenjören, konstruktören som övervakar sin kreation, sitt bygge.
Adam och Eva, och alla andra som framträder i denna myllrande bibelberättelse, är följdriktigt klädda i blåställ, eller arbetsbyxor och rutiga skjortor. De klättrar fram och tillbaka över en kuliss av byggställningar som försvinner upp i koret, där kören med jämna mellanrum för berättelsen framåt. Det fungerar, faktiskt, men det är något med byggen som metafor för den urgamla skapelseberättelse, som skaver en aning.
Men man glömmer det, när Eva, fantastiskt gestaltad av Ingela Reinholdsson, i lyhört samspel med den lugnare Adam, (Andreas ) sjunger ut sin vånda och frustration över lustgårdens begränsningar.
Eva tar steget, blir förförd, visserligen, av väsande, dansande byggjobbarormar. Men är det egentligen ett sydafall? Hade hon inte hamnat där ändå? Eva, och vi alla, måste ta språnget, lämna oskulden och omfamna livet med dess vetskaper och våndor.
Vuxenblivandet är själva temat i Edens barn. Dilemmat kommer tillbaka. Historien upprepar sig. Kain dödar sin bror, för att själv kunna bryta loss.
Noas son Set offrar allt för att kunna välja sin egen kvinna att ta med på arken. Människan måste finna sin egen väg, hur smärtsamt det än är.
Här blandas humor och livsglädje med vånda och smärta, inte minst alla innovativa djur som äntrar arken under dans och sång. Giraffer av stegar, akrobatiska apor, myrslokar, tigrar och elefanter med gungande snablar.
Gud, han stönar mycket. Ledsen och besviken, på sin skapelse, som utnyttjar sin fria vilja. Är det såhär att vara pappa, undrar han som är en fader både långt borta och nära. Till synes både ond och god, men på något sätt mycket sympatisk i sin kombinerade hjälplöshet och omnipotens.
Som ytterligare markör av hur historien ständigt upprepar sig spelar samma skådespelare ungefär samma roller. Andreas Gyllander är både Adam och Noa. Hans kvinna är samma Ingela Reinholdsson, både som Eva och Mama Noa. Jakob Bergemalm spelar den upproriske Kain och Jafet. Robert Hannouch de lugnare bröderna Abel och Ham.
Under hela föreställningen belönades ensemblen med dånande applåder och hurrarop. Det märks att en hel del lokala förmågor står på scen och att musiken går hem. Det gungar rejält under Nicolaikyrkans medeltiden valv, när syndafloden elegant får anspela på vår egen tid, och våra egna klimatproblem.
Men kanske uppfattas inte det av alla. För vad som saknas är texter. Vad som saknas är texter. I pappersformat eller i annan form. Edens barn bärs mycket av texter och även om sångarna textar utmärkt, finns det ingen möjlighet att alla orden går fram, åtminstone inte i de rockigare partierna, och det är synd.
Edens barn
Premiär 17 juli i S:t Nicolai kyrka i Örebro med anledning av Örebros 750-årsjubileum.
Föreställningen ges 8 gånger under den 17-26 juli.
Regi Tobias Kandenäs
Dirigent: Katarina Josephsson
Producent och översättare. Kyrkoherde Anders Lennartsson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR