I förra veckan uttalade sig biträdande kyrkoledare Sofia Camnerin i debatten om homosexualitet och synd. Det blev en av Sändarens mest lästa artiklar någonsin och nu har vi på redaktionen träffat henne igen för att fråga om vad hon tror alla reaktioner beror på.
Därför att när jag läste artikeln (Tommy Dahlmans m.fl.) såg jag ett antal personer framför mig som jag vet blev personligt drabbande och sårade ända in i hjärtat. Mitt svar i Sändaren, att homosexualitet inte är en synd, är baserat på en övertygelse av vad jag har läst i bibeln och på min erfarenhet av hur Gud talar i vår tid. Det var också den fråga som behövde besvaras och själva grundfrågan som ställdes. När jag tänker på de som drabbats så tycker jag verkligen att det var det som behövdes sägas.
Den här artikeln fick mycket enormt mycket uppmärksamhet på vår hemsida och på sociala medier, varför tror du att den berörde så många?
Jag har funderat mycket på det och egentligen tror jag inte det är homosexualitet som är intressant, utan snarare ligger frågan på en djupare nivå. Det har blivit någon slags låsning som kommer av att vi inte har kommit förbi den här frågan. Det finns en uppdämd längtan att komma förbi barriären som den har skapat, inte minst är det ett förtryck som kvarstår och det förtrycket hindrar medarbetare och församlingar att frigöras ännu mer att göra det vi verkligen längtar efter; mission, evangelisation, diakoni och att frimodigt kunna bjuda in. Egentligen tror jag att det är grundfrågan, att det finns ett behov av att frigöras till att vara i funktion och göra det vi ska göra som Guds kyrka, att sända, förkunna evangelium och bjuda in.
Vad är Equmeniakyrkans väg fram i den här frågan? Kan vi verkligen leva med så olika hållningar att vissa menar att homosexuella riskerar frälsningen och att andra inte ser några som helst problem med det?
Jag tror det finns vissa grundläggande värderingar som vi behöver vara överens om för att det ska fungera, den teologin måste handla om att vi som Jesus är radikalt gästfria och kärleksfulla. Att vi inte dömmer, att vi inte är rädda och att vi på fullt allvar kan säga att alla är välkomna till Guds kyrka. Det är inte vår roll att sätta gränser för Guds nåd och barmhärtighet. På den nivån behöver vi åtminstone vara överens.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR