Nyhet

Sofia Camnerin: Därför behövs ett inkluderande språkbruk i kyrkohandböcker

Equmeniakyrans biträdande kyrkoledare Sofia Camnerin har på sin blogg redogjort för tankarna bakom det inkluderande språkbruk som präglar Equmeniakyrkans nya handbok.Härnedan hennes text.

Språk är inte neutralt, inte objektivt. Någon kan känna sig befriad, bekräftad, lycklig av samma ord som en annan kan känna sig förminskad, förtryckt och bestört av. Inte minst har detta blivit tydligt inom den feministteologiska diskursen. Om vita västerländska feministiska teologer kritiserat ord för Gud som ”Herre” vilka de menar befäster hierarkier och kvinnors underordning, så har andra feministiska/womanistiska/asiatiska teologer hävdat att just ”Herre” fungerar befriande i deras kontext där ”herrarna” styr. Att då får veta att det är Gud, och inte männen, de jordiska härskarna, slavägarna som är Gud, utan Gud, bidrar till deras befrielse.

Språk skapar verklighet. Vi lever våra liv genom språket, i bred mening. Vi formas av de symbolvärldar, språksystem vi växer in i. Vi lär oss tolka, värdera, prioritera genom det språk vi har tillgång till. Det omvända är också fallet. Språket formas efter våra handlingsmönster, värderingar och prioriteringar.

Detta har vi varit medvetna om länge. Det är idag exempelvis oproblematiskt att kritisera när motsatser som vit och svart värdeladdas med begrepp som ren och smutsig, syndfri och syndig.  

När vi i kyrkohandbokssammanhang talar om inkluderande språkbruk handlar det inte om att skriva om Bibeln, även om ett antal bibelöversättningar runt om i vår värld som vår egen svenska provöversättning När tiden var inne (Svenska Bibelsällskapet 2015), eftersträvar just ett inkluderande språkbruk.

(I denna provöversättning eftersträvas ett språk som både är inkluderande och så nära det ursprungliga som möjligt (moderat funktionellt ekvivalent). Exempelvis föreslår översättarna att Paulus ”söner” i Galaterbrevet ska översättas med ”barn” eftersom Paulus inte skriver ”söner” i polemik mot ”döttrar”, utan mot slavar. När vi idag läser ”söner” uppfattar vi månne inte Paulus innebörd – nämligen sönernas/barnens, till skillnad mot slavarnas - frihet, arvsrätt och myndighet.)

Självklart har vi som uttolkare av bibelordet ett ansvar att både vara trogna mot texten, dess sammanhang, tillkomsthistoria samt kyrkans tolkningstradition, men också mot våra egna sammanhang. Om en urgammal text som bibeltexten ska ha någon form av stabilitet, borde det stabila bestå i innehållet i texten, budskapet, hur det avses att uppfattas. Bibelläsarens och bibelutläggarens ansvar är att i varje tid och varje situation översätta/tolka bibelns budskap så att det träffar.

Det vi talar om nu är det inkluderande språkbruket i våra gudstjänster. Svenska kyrkans kyrkohandbok är i fokus, men även Equmeniakyrkan har nyligen presenterat en provutgåva där inkluderande språkbruk förespråkas.

Anledningen är tämligen oproblematisk; den feministiska teologin har identifierat ett antal problem med ett språk som cementerar man och kvinna i ojämlika positioner, där språket beskriver den yttersta och innersta verkligheten i maskulina termer i motsättning till den undergivna, syndiga verkligheten i kvinnliga termer. Inte minst har befrielseteologer, feministiska och postkoloniala teologer påvisat problematiken i att legitimera hierarkier, över- och underordning samt våldsutövning.

Språket i våra gudstjänster, liturgin, är mycket riktigt teologins källa. Därför är det så angeläget att söka efter bilder av Gud som är trovärdiga gentemot Ordet, det levande.

Så vad ska vi göra? ”Tippexa” bort alla maskulina beteckningar eller fortsätta säga ”han” om Gud och ”härskare” om Gud, och försöka förvandla innebörden i dessa begrepp?

Vi vet att språk är sårigt. Samma ord som kan såra någon kan frigöra en annan. Ändå är det språket vi har att arbeta med. Bibelspråket, Bibelns Ord och vårt eget språk.

I Equmeniakyrkans provutgåva av kyrkohandbok till församlingarnas tjänst talar vi därför om flera kompletterande strategier istället för en enda. Först och främst behöver vi bli medvetna om språkets makt och lära oss varsamhet och medvetenhet om orden. För ord skapar verklighet.

Vi skriver att gudstjänsten till språk och uttryck ska inkludera män och kvinnor, barn och gamla, minoritetsgrupper, människor med olika kulturell bakgrund och olika förmågor. Det innebär att den som arbetar med gudstjänsten behöver vara medveten om hur det talade ordet används, vilka bilder som lyfts fram, vilka pronomen som används för det heliga, men också hur själva gudstjänsten gestaltas. Inkluderande språk när det gäller kön innebär att vi strävar efter att inte endast använda manliga pronomen för Gud. När det är möjligt säger vi ”Gud” istället för ”han”. Vi utgår från att Gud är bortom genus. Behovet av ett inkluderande språk utgår från en medvetenhet om olika typer av diskriminering och ojämlikhet i vårt samhälle. Vi tror att gudstjänsten behöver vara välkomnande och att Jesu identifikation med de minsta, de mest marginaliserade och utstötta, utmanar oss att göra detsamma.

Det finns olika strategier för att uppnå ett inkluderande språk. När vi använder ett inkluderande språk krävs varsamhet med inarbetade och välkända texter i Bibel och tradition. När vi väljer strategin att komplettera traditionellt hierarkiska bilder med befriande bilder kan hela Bibelns bredd tas tillvara.

En väg är därför att sträva efter ett språk som befriar, där vi varken osynliggör eller förminskar människor. En annan väg är att ersätta könsbestämda ord för människa och Gud med könsneutrala ord. En tredje väg är att komplettera traditionellt maskulina ord med feminina benämningar för Gud och människa.

Teologins uppgift har i alla tider varit just detta, att finna språk i nya kontexter, för såväl tron som Gud. De namn som används för Gud i Bibeln är nedtecknade av människor. Därmed inte sagt att Gud inte talat och talar till människor, men att det är vanskligt att göra skillnad mellan ”direkta gudsnamn” och ”användbara metaforer för Gud”

Det finns ett antal utsagor för Gud i bibeln. Somliga är skrivna i ”jag-form”. Det är Gud som berättar sitt namn för människor. Andra ord i bibeln är mer tydligt skrivna i liknelseform. Jesu använder liknelser för att förklara vem Gud är, hur Gud är och var Gud är. Vissa Jesusord finns också i ”jag-form”. Särskilt talande är de ”jag är”-utsagor där vi som läsare av Nya testamentet får förstå att Jesus använder sig av Gudsnamnet: ”Jag är”. Det finns ett antal sådana ord att välja bland. Jesus säger om sig själv att han är: vägen, sanningen, livet, grinden, den gode herden, ljuset, livets vatten, livets bröd, vinstocken.

När vi ska tala om Gud på ett inkluderande sätt finns därför källor att ösa ur; Bibelns många och olika bilder av Gud, tolkningstraditionens/kyrkans bilder för Gud samt våra egna bilder för Gud.

Gud slutade inte tala, interagera och skapa när Bibelns kanon fastställdes på 3-400-talet. Uppenbarelsen är inte avslutad. Gud är fortsatt hela världens skapare, upprätthållare, livgivare och räddare. Gud talar fortfarande till oss människor. Gud verkar fortfarande. Om inte, skulle allt upphöra att vara… Gud är allt livs givare. Vår uppgift är att söka uttolka Guds vilja, Guds tilltal med hjälp av de källor vi har till vårt förfogande: Bibeln, uppenbarelsen, erfarenheten och kyrkans tradition.

I det sökande är det tämligen oproblematiskt att eftersträva inkludering. I alla fall om Paulus var något viktigt på spåren i Gal 3: 26-28.

 

 

Sofia Camnerin

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Sven Andersson

    Tack för gott initiativ!
    Du frågar om vi ska “tippexa” bort maskulina beteckningar på Gudsnamnet. Uttrycket tycks härröra från Joel Halldorfs krönika: http://www.dagen.se/kronikor/slopa-tippex-teologin-1.733445 Den väcker dock frågor om vem som tippexar vem. I Halldorfs lista på "direkta gudsnamn" finns inte Bibelns första Gudsnamn med, det som översatts till “Gud” (Gen 1:1, B.2000). Mer häpnadsväckande är kanske att den gode pingstvännen Halldorf inte heller nämner Bibelns andra Gudsnamn, vinden eller “Gudsvinden” (Gen 1:2, B.2000), dvs Guds andedräkt, Anden, livskraften.
    Sammantvinnade tycks mig dessa Gudsnamn inklusiva och rentav universella i sin framtoning. Ordet “Gud” är maskulint men inkluderar både maskulina och feminina egenskaper(jfr 1:27). Ordet vind, “Gudsvinden” är feminint men som fenomen bortom genus - vinden kan omfamna alla och allt.
    En grundläggande strategi kunde m a o vara att söka Gudsnamnens bibliska betydelse - innan samtal om översättning och användning sker.
    En annan god strategi kunde vara att börja där Bibeln själv börjar. Är Bibelns första Gudsnamn han, hen, den eller större än så? Och har det någon betydelse för oss hur Bibeln själv börjar?