Samlas här och kalasa – Bob Dylan och profeten Jeremia

Det finns oändligt många bibliska referenser i Bob Dylans sånger men det är inte budskapet, eller alla existentiella teman i texterna som gör att vi vill lyssna. Det är något annat.

Jag vill i denna text pröva att finna några gemensamma motiv i Bob Dylans sånger och den gammaltestamentliga profeten Jeremia.

(Kom hit alla vilda djur, samlas här och kalasa (Jer 12:9)

1. Först är det rösten, den som skorrar, som raspar, den som inte anstränger sig att vara någon till behag. Rösten, den unika, som tar  sin utgångspunkt i erfarenheten – eller vreden? Dylan fräser ut sina sånger,  fraserar, förstör, betonar och kväver sina  egna konsonanter.

Något kommer närmare, närmare, skriver profeten Jeremia. (10:22) Vad?

2. Det är frustrationen. Jeremia som också verkade i brytningstid angav inte någon riktning för sitt folk, han beskrev sitt nu och kritiserade den religiösa och politiska förflackningen. Blindheten och vilsegången. Cisternerna som inte håller vatten. Och frågan riktas också mot den egna kallelsen: Jag duger inte att tala, jag är alltför ung. (1:6)  Och  lite senare: ’Aldrig att jag får skratta tillsammans med glada vänner, jag sitter ensam, tyngd av din hand’ (15:17)

Det finns också ett utanförskap i många av de gestalter Dylan besjunger – men om det också är ett val? ’I cant provide you any easy answers, who are You that I should have to lie? ’ (When the night comes falling from the sky.)

3. Det egna och det lånade, traditionen som både stöds och som slås sönder. Dylan är tidigt medveten om sin egen unicitet, men ställer sig i en lång tradition av talkingblues och poesi. Han stjäl och lånar, både textrader och melodier och låter sina influenser flöda fritt. När han inleder Like a Rolling Stone med orden: God said to Abraham kill me a son, Abe said what, are You puttin me on – driver han inte bara med den mest fruktansvärda scenen i hela Gamla testamentet utan med fadersgestalter i varje tid, och med sig själv. Klart att han inte kommer på festen.

4. Ögonblickens betydelse. Många av Dylans texter skildrar relationer, möten som förändrar och förvirrar. ’It might be a dream, babe, but its the only one I know.’ (Emotionally Yours) Det är kanske kärlek, kanske gubbrock med främst är det ett medgivande, ett ja till varje mötes unika möjlighet och egenart. Hon som har en hatt som alla älskar – hon som vandrar på gatorna i Tanger.  Det är kärlek, det är närvaro och frånvaro i ett – som lämnaren lyssnaren i frihet.

5. Men är det fred? Jeremia frågar: De säger allt är väl, allt är väl, men det är inte väl.  (Jer 6:14) Dylans sånger handlar inte om fred. De handlar om människor som drabbats av rasism och av klasshat. Det är vittnesmål, upprättelser. Det är exakta rum. Servitrisen och Hatty Carrol mördas av en man. Emmet Till är fjorton år, hans vita mördare går fria. Och så Joey, då: ’What time is it, said the judge, five to ten, said Joey, Judge said, thats exactly what you get.’ Lyssnaren ser en klocka, ett förhörsrum, en visare som saktar rör sig – och tio år i isoleringscell. Detta är Dylans estetik – valet av motiv och kasten mellan bild och tillstånd. Och som hos Jeremia är det i ordkaskaderna som läsaren ges möjlighet att ompröva det lästa. Jeremia antas vara röst för fred, men han manar ju till krig!  Han skäller och han bråkar, men han inger hopp till ett fördrivet folk! Och han som blev den amerikanska fredsrörelsen viktigaste röst kan omöjligt förstås som pacifist. Han sitter på ett hotellrum som många kan placera med adress och årtal och skildrar själva livsupplevelsen. Han ser både Joannas visioner och visionen om henne (Visions of Joanna), det som hörs är knackningar i elementen, skvalradion som ingen orkar stänga av.  Det närvarande i det frånvarande – gud?

6. Dylan skriver: ’You dont need a weatherman, to know from where the wind blows’. Det kan förstås som självförakt eller kritik, men också som ett ansvarsgivande. Och plötsligt sjunger han med sin lenaste röst och ger sig ut på gatorna igen, slår sig ner på någon solkig bar. När folket börjar irra, ger sig Jeremia ner till krukmakaren i sitt kvarter och som i förbifarten hasplar han ur sig: Ändra era liv och era gärningar. (18:11) Han funderar över om han ändå inte behöver en ny rock, och det är det egna åldrandet och skapandet ensamhet som ytterst blir till lyssnarens tröst.

7. Jeremia har en skrivare, en Baruk. Tiden går. Texten försvinner, räddas, kommer tillbaka. Dylangestalten skapas och skapar igen, men han har inte ens en egen penna (Highlands) och om det är en carpenters wife eller en truckdrivers, vad spelar det för roll? Du ska ändå få en åsnebegravning. (Jer 22:19)

Dylan är inte poet, Jeremia är inte profet. Ingen av dem gillar stora fester. De är två rasande och oåtkomliga temperament.

Anne Sörman