Salem håller Älvdalen sysselsatt

Det råder ett trivsamt lugn i den gamla baptistkyrkan i Älvdalen. Men det är långtifrån stilla. Här pågår en rad olika aktiviteter både i kyrkan och i andra lokaler runtom på bygden.

Inte minst i köket, där Kerstin Nyberg just kontrollerar en paj i ugnen. Jo, det ser bra ut, konstaterar hon och berättar att pajer och kaffebröd ska vara klara till eftermiddagen.

— Och så har vi fått en beställning på 115 fyllda baguetter till lunch.

Salemkapellets catering är bara ett halvår gammalt, och hittills är det mest företag och organisationer som anlitat dem, men nu börjar beställningarna från privatpersoner också droppa in.

Salemkyrkan i Älvdalen, som ligger längs huvudgatan i samhället, är en av Sveriges äldsta, etablerad redan 1854. Medan andra församlingar på mindre orter tvingats lägga ned har Salemkyrkan envist levt vidare. I dag är man 58 medlemmarna på papperet, ganska långt ifrån glansdagarnas 300, men samtidigt finns här kanske mer verksamhet än någonsin.

— Vi söker uppfylla behoven hos människor i vår bygd. En församling kan ju inte vara sig själv nog, säger Ingvar Skeppstedt, ordförande i församlingens sociala företag Iessn til, älvdalsmål för ”en gång till”.

Ett socialt företag vänder sig till dem som av olika skäl behöver få en mjukstart in på arbetsmarknaden. Människor med lättare psykiska problem, långvarig sjukdom eller kanske språksvårigheter. Det är inte vinstdrivande utan syftet är att sysselsätta människor.

— Verksamheten går ut på att få människor att växa, förklarar verksamhetsledare och församlingsföreståndaren, diakon Kersti Vikström, som varit anställd i drygt ett drygt år nu.  

— Vi känner att vi verkligen kan göra skillnad för människor och ingen dag är den andra lik.

Men det är riktigt arbete det är fråga om, är hon noga med att understryka. Alla anställda får avtalsenlig lön, om än oftast på miniminivå. Det subventioneras av Arbetsförmedlingen, som också ger visst stöd och handledning.

Egentligen har den sociala verksamheten rätt många år på nacken. Man startade i mindre skala redan 1994, och utvecklade arbetet successivt.

Men så småningom ville kommunen eventuellt ta över själva.

— Vi fick ingen information om framtida pengar och till sist tvingades vi säga upp alla utom en, berättar Kersti Vikström innan hon försvinner in på ett möte med Arbetsförmedlingen.

Sedan församlingen i mars 2015 återigen kunde sluta ett treårigt avtal med kommunen, som nu bytt politisk majoritet, har det blivit möjligt att arbeta långsiktigt, starta nya verksamheter och anställa fler. I maj i år föddes bolaget Iessn til.

— Vi bildade bolag av skattemässiga skäl, eftersom vi driver näringsverksamhet måste vi skatta och där ville vi inte blanda in församlingen, säger Ingvar Skeppstedt.

— Dessutom finns ju risken att bolaget går i konkurs, och vi vill inte riskera församlingens 160-åriga tillvaro. Men frånsett det är vi till 100 procent integrerade med församlingen.

Just nu blomstrar alltså verksamheten och man har en solid ekonomisk grund att stå på. Men hur det blir i fortsättningen vet ingen.

— Det är ju människorna i verksamheten som bestämmer i vilken riktning vi går, säger Kersti Vikström och Ingvar Skeppstedt och passar på att berätta om planerna på att börja ta hand om och reparera möbler från  kommunens återvinningscentral.

— Men det är en rätt stor grej, vi saknar lokal för det i dagsläget, så vi får se.

— De flesta kommer först till oss som praktikanter. Vi kartlägger deras resurser, vad de kan och vill göra, säger Kersti Vikström, och berättar att företaget just nu, förutom praktikanterna, har 14 anställda på både korta och långa tjänster i catering Salemkapellet, Second handaffären, ett nätbaserat antikvariat och den nystartade Trädgårdshjälpen. De flesta trivs bra, och stannar länge, andra går vidare till nya uppgifter, med arbetslivserfarenhet och stärkt självförtroende. 

Diakonen Monica Kimstål visar runt i kyrkan; samlingssalen, kontoret och den stora kyrksalen, som behållit mycket av sitt gamla utseende.

Här hålls soppluncher en gång i månaden. Och syföreningsmöten. Och så naturligtvis gudstjänsterna, som inte blir varje söndag riktigt. Oftast leder Monica, eller Kersti, gudstjänsterna, församlingen saknar pastor, och ofta används nya uttryckssätt som ”spa för själen”.

— Ambitionen är att folk ska känna sig välkomna, säger Monica.

För några år sedan blev ett antal nyanlända burmeser medlemmar i församlingen, de utgör i dag en stark länk mellan församlingen och företaget. Utmaningen för Monika nu är att få burmeserna att integreras med resten av församlingen.

— Det finns jättemycket fina förmågor här. Det gäller bara att ta tillvara dem, säger hon och berättar om fadderbarnsverksamheten för Thailand och om församlingens egen pianist, som arbetar helt på ideell basis.

Visst samarbete med Svenska kyrkan har man också. Främst kring barnbiblar, bibel-drama till påsk och skolkyrkan. 

Men det mesta samarbetet sker förstås med kommunen, den som just nu upptar Kerstis tid. Det blir Monika och jag som lämnar spisvärmen och traskar snett över gatan till den nya Second handaffären Iessn til — second hand.

— Alltså, den är inte helt ny, den har funnits i  två år, men de här lokalerna är nya, säger Therese Larsson, som står i butiken.

Så här på förmiddagen är det glest mellan kunderna, men grejorna står desto tätare.

— Vi har hela källaren full, lokalerna är för små redan, visar VanLal Thiam, som jobbar här på andra året, och ”trivs jättebra.” Hon viker barnkläder och lägger upp på hyllorna medan kollegorna möblerar om för att få lokalen än mer inbjudande.

Tidigare har second hand-affären funnits i kapellet uppe i Åsen, en dryg mil bort. Nu är här fyllt från golv till tak av prylar; ljusstakar, brickor, pussel, gamla soffor, stolar, dukar, lampor, julprydnader och gardiner.

Allt ska så småningom flyttas så att lokalen kan användas till annat.

— Men innan dess får vi ha stor loppis här. Nån lördag, säger Ann-Kristin Andersson, som mestadels jobbar i Åsen.

— Och på somrarna har vi kafé, så till dess måste vi ha rensat.

Mikael Björklund säger inte så mycket. Han hivar grejor istället. Det som man tror inte går att sälja skänks till Läkarmissionen och Erikshjälpen.

En trappa upp finns antikvariatet. Det är Magnus Olssons speciella skötebarn. 14 000 böcker har han här nu, förklarar han, inte utan stolthet. Mer kommer in varje dag. Hyllorna är fyllda till bristningsgränsen.

Utöver verksamheterna i de tre lokalerna finns också Trädgårdshjälpen, där killarna klipper gräsmattor, häckar och annat på beställning. Och hämtar grejor förstås.

— Vi vill göra det här för att det är ett meningsfullt arbete. Nu för tiden får vi ju många invandrare hit också, som har svårt med språket. Att då få ett jobb där de i lugn takt kan träna, är väldigt bra, säger Ingvar Skeppstedt.

— Samtidigt blir det liv och rörelse i vår församling. En win-winsituation helt enkelt.

Fast vad som händer med de hundratals asylsökande som i dagarna kommer till den gamla militärförläggningen Trängslet, vet han inte.

— Kommunen har ju hört av sig om vad vi kan göra, och visst kan vi hjälpa till med att bemanna träffpunktar för utdelning av kläder och liknande.

— Men vi kan inte organisera det hela. Det mäktar vi inte med.