Nyhet

Rolig och sorgligt om frikyrkouppväxt

AnnaSara Dahlén Gotting har läst Malin Aronsson bok Kristungen som handlar om hennes frikyrkouppväxt. Igenkänningsfaktorn ger mycket skratt men också en del sorgsna iakttagelser.

“Varför har jag inte läst en liknande bok tidigare? Finns det någon? Varför har jag inte själv skrivit en?”. Redan i prologen känner jag att det är en viktig bok för mig och för andra som vuxit upp i kyrkan, oavsett om vi är kvar eller inte. Malin Aronsson som är journalist, skriver i debutboken Kristungen, om livet som pingstvän från sex års ålder till studentdagen. Det är ett slags dagbok och hela tiden är Gud, kyrkan och den kristna kulturen med.

Jag får läsa om Malins sängvätning, den hårda juryn i huvudet och vilka djur en kristen får ha. Om att få mens trots att hon är ung kristen och inte behöver den förrän hon är vuxen och gift med en äldstebroder. Om skräcken för att bli vuxen och inte få plats i Guds hand, om oron över att det inte är tungotal hon talar utan rövar­språket. Och om att vara i två världar, kyrkan och skolan, och slitas däremellan.

Jag skrattar om och om igen för Malin skriver väldigt bra och roligt, och trots att det finns skillnader mellan 80-90-talets uppväxt i pingströrelsen och 90-00-talets i Missionskyrkan, känner jag igen mig i mycket. Det gör att det också finns stycken och kapitel då jag inte skrattar.

Blandat med det komiska finns de raka berättelserna om skuldkänslor för att inte vara missionär, om tvångstankar, ångest och oro som barn, om att vara blyg och om kraven som kommer med att vara skolans enda pingstvän och att försöka göra Jesus nöjd.

Malin är härlig och tokärlig, inget döljs. Jag läser och läser trots att fötterna är kalla utan strumpor och ögonen svider för att klockan är för mycket. Men jag vill bara fortsätta. Det tar tag i mig, både det ljusa och det mörka. Aldrig har jag läst en så jordnära berättelse om en sexåring som kan känna och höra Jesus i huvudet och aldrig har jag läst en text som så tydligt beskriver ett barns ångest, utan att för den skull grotta ner sig i den.

Jag blir dock frustrerad över att boken skrivs som lill-Malin och att vuxen-Malins analyser inte kommer fram. Jag hade gärna läst ett slags epilog där Malin berättar hur hon ser på uppväxten, i dag. På de höga krav hon ställde på sig själv, på all ångest och undervisningen i församlingen. Jag saknar en slutsats. Men det hade också förhindrat mycket av det funderande som boken ger. Svar är skönt, men kanske är det inte det jag behöver. Jag behöver gå igenom min egen resa.

Boken är lättläst, rolig, sorglig, drabbande och viktig för alla oss som vuxit upp i en frikyrko­kultur. Läs den!

 

 

AnnaSara Dahlén Gotting

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar