”Responsen tyder på att vi är välkomna”

De fyra medföljarna har beslutat besöka asylboendet i Stockholmsförorten måndag kväll och fredag dagtid. Strax före 18 på fredagskvällen står därför tre av dem utanför den byggnad som tidigare var ett hotell, där nu över 600 asylsökande bor. Louay Aljawabra, Chandra Nawaratne och Sandra Håkansson arbetar alla tre  som volontärer för pilotprojektet Medföljare. Snart kommer den fjärde medföljaren, Viktoria Isaksson, gående, också hon i sin blå Medföljare-tröja.

Nu är gruppen fulltalig för kvällen. De visar ett informationsblad på arabiska som de ska ta med sig in på asylboendet. De är effektiv kommunikation som behövs.

– Det kan vara ganska svårt med språkförbistringar ibland, säger Sandra Håkansson när vi står invid den röda tegelväggen utanför entrén.

På informationsbladet står att medföljarna är på asylboendet för att finnas på plats för samtal och att de tyvärr inte kan hjälpa till i migrationsärenden.

Det är middagstid när vi anländer till asylboendet. Kön av hungriga människor i den stora matsalen är lång. Och säkerheten är hög. Vi blir stoppade av två vakter som tittar oss stint i ögonen och ber oss redovisa vårt ärende. Efter att medföljarna förklarat sig måste vi ändå följa med till receptionen för att de i sin tur ska godkänna vår närvaro.

– De har ju sett oss här flera gånger, men visst, det kan ju vara andra vakter nu, säger Chandra Nawaratne på väg mot receptionen.

När personalen sett till att jag som journalist är varse restriktionerna ger de oss till slut klartecken.

Inne i matsalen serveras en blandning av kött, potatis och lök, samt grönsakssoppa och bröd. Vissa boende tycker att maten är god, andra inte är helt vana vid maten som serveras. Matsalen är ljus, med stora fönster. Ljudnivån runt de svarta matborden i trä är lika stark som stämningen är god. Barn springer runt och leker med varandra, med de vuxna och ibland med säkerhetsvakterna.

Sandra Håkansson och Viktoria Isaksson, två medföljare som annars är aktiva i Kristna Fredsrörelsen, tar varsin kopp kaffe och sätter sig bredvid en ung kvinna som sedan en tid bor på det gamla hotellet.

– Jag ser dem inte som en organisation, utan som väldigt trevliga människor, säger hon och syftar på medföljarna. Förra gången kvinnan träffade Sandra och Viktoria pratade de om religion, utbildning, och hennes tidigare liv i Irak. Hon visade också upp sin konst för dem.

Det är Viktoria Isaksson andra besök på boendet. Hon berättar att medföljarna tillsammans bestämt att i största möjliga mån pratar de kvinnliga medföljarna med kvinnor på boendet, medan männen pratar med män. Hon har märkt att det är enklast för de asylsökande, och även för dem själva.

– Det var en kille som blev lite obekväm när jag la handen på hans axel, säger hon.

Under Medföljare-utbildningen, 22–23 april på Ekumeniska centret i Stockholm, pratades det om vikten av att umgås med olika människor på asylboenden och inte fastna med vissa enskilda. Detta för att det inte ska uppfattas som att medföljarna bara pratar med människor från vissa länder. Men det är inte alltid lätt att få kontakt med alla.

– Det var mycket mer folk än jag trodde att det skulle vara. Jag tror bara att en bråkdel av de boende har uppfattat att vi är här, säger Viktoria Isaksson.

Hon tycker att situationen som råder i Sverige och världen just nu, med hårda röster och stängda gränser, gör att hon på ett konkret sätt vill vara med och välkomna människor.

Chandra Nawaratne är buddhist. Han berättar att det här är fjärde gången han besöker asylboendet.

– Deras beteende och respons tyder på att vi är väldigt välkomna här. När jag kom i dag var det en kille som sa att  han hade väntat på mig, säger Chandra Nawaratne och bjuder på sitt största leende.

Han sitter vid ett av borden i matsalen och berättar att han skulle vilja anordna aktiviteter för barnen på asylboendet. Enligt Julle Bergenholtz på Kristna Freds, som är drivande i Medföljare-projektet, är detta fullt möjligt. 

– Väldigt många på asylboendet är barn eller unga vuxna. Vi har börjat  diskutera om det här projektet behöver riktas mer mot dem, säger Julle Bergenholtz, som är nöjd med starten på projektet.

Han poängterar att det är en helt ny plats för medföljarna att komma till, och att det är ovant.

– Det tar ett tag att komma över den där första barriären.

Den första Medföljare-utbildningen ägde rum i Stockholm i april. Julle Bergenholtz berättar att ytterligare en utbildning kommer att äga rum i Stockholm tidigt i höst, samt en i Göteborg. Exakta datum för de båda utbildningarna sätts i juni.

På asylboendet får jag veta att en av medföljarna blivit extra mycket av ett föredöme för flera på asylboendet. Han heter Louay Aljawabra och är från Syrien. Han har bott drygt fyra år i Sverige och kommit långt med  svenska språket och arbete. Det kommer ständigt fram killar, hälsar på honom och vill prata.

– Jag säger till dem att de kan lära sig svenska, att de kommer att lyckas med att få jobb här. Jag vill ge dem hopp, säger Louay.

En lång stund under middagen sitter han och Sandra Håkansson och samtalar med en syriansk familj som befunnit sig på boendet i ett år och två månader. Trots den långa perioden i Sveriges väntrum känner familjen starkt hopp om framtiden. Medan de samtalar om utbildning och arbete sparkar barnen fotboll på parkeringen utanför matsalsfönstret.

När klockan slår åtta på kvällen är det dags för medföljarna att ge sig av. De är nöjda med kvällens besök och ser fram emot att fortsätta lära känna och hjälpa människor på asylboendet.

Den 13 juni kommer en utvärderingsträff att anordnas där man kommer att diskutera hur den första månaden  gått, vad medföljarna har fyllt för funktion och vad de ska satsa på i framtiden. Just nu är projektet aktivt på ett av Stockholms asylboenden, men ledningen hoppas att i framtiden kunna utvidga arbetet.

– Just nu är det en så pass liten grupp, men efter kommande utbildningstillfällen, med nya medföljare, kommer vi antagligen att kunna besöka fler asylboenden, säger Julle Bergenholtz.

FOTNOT: Både asylboendet och asylsökande måste av säkerhetsskäl förbli anonyma.