Raoul Wallenberg 100 år

Kring Raoul Wallenbergs öde finns alltjämt många frågetecken. Trots raden av rapporter och utredningar är frågan om vad som hände honom obesvarad. Det är ett öppet sår i den svenska samhällskroppen, en mörk fläck i vår nutidshistoria. Det finns därför starka skäl att fortsätta söka efter svaren på Raoul Wallenbergs öde – precis som det finns starka skäl att fortsätta söka svaret på vem som mördade Olof Palme. Vi tror oss kanske veta, men bevis underlättar läkningsprocessen.

Av omständigheterna kring Raoul Wallenbergs försvinnande finns emellertid också lärdomar att dra. En lärdom är vikten att göra rätt från början när en kris uppstår. Det låter enkelt men är mycket svårt. Det finns rader av exempel i vår historia som visar att problemet försvåras om beslutsfattarna trampar fel i krisens inledning. I tsunamikatastrofen förvärrades problemen för många därför att svenska myndigheter var senfärdiga. Det norska folkets sorgearbete efter Utöyakatastrofen underlättades däremot  av att den norske statsministern trampade rätt. Vad som sker eller inte sker i inledningen av en kris tenderar att styra fortsättningen.

När Raoul Wallenberg försvann gick allt fel. Han sändes ut av svenska regeringen för att hjälpa till att undsätta judar i Ungern som höll på att likvideras av Hitlers arméer och de ungerska fascistiska pilkorsarna. Uppdraget liksom finansieringen kom emellertid från USA. Den amerikanska regeringen hade vänt sig till ett antal neutrala länder för att få hjälp med uppgiften. Bara Sverige ställde upp.

Mot den bakgrunden kan man tycka att svenska UD skulle ha varit särskilt uppmärksam på vad som hände vår diplomatiska personal i Budapest. Att arbetet skedde på uppdrag av USA var knappast känt i Sverige, men man får utgå att det var väl känt inom den Sovjetiska ledningen. När därför underrättelsen kom till UD den 17 januari 1944 att Sovjetiska trupper påträffat Raoul Wallenberg och att ”åtgärder vidtagits till skydd av R. Wallenberg”, borde alla varningsklockor ha ringt.  En krisorganisation hade bort sättas upp. Sverige hade omedelbart bort höra av sig till Moskva med uppmaningen att skyndsamt föra den svenske diplomaten till Sveriges ambassad. Inget av detta skedde. Så småningom instruerades vår ambassadör i Moskva att begära företräde för Stalin och efterhöra vad som hänt Raoul Wallenberg.  När samtalet kom till stånd hjälpte han Stalin att komma ur knipan genom att förmoda att Wallenberg omkommit i trafikolycka.

Jag hade för ett antal år sedan uppdraget att leda en kommission med uppgift att värdera de svenska regeringarnas handläggning av frågan genom åren. Vi konstaterade att det som gick snett i början inte kunde repareras med aldrig så mycket diplomatisk iver senare. Rapporten fick namnet ”Ett diplomatiskt misslyckande”.

Kanske får vi aldrig reda på vad som hände Raoul Wallenberg. Vad vi vet däremot är att han tack vare sitt mod, sin dristighet och sin humanistiska läggning räddade livet på tiotusentals judar. Det är den viktigaste lärdomen av fallet Raoul Wallenberg. Om det må vi berätta och aldrig glömma.