Nyhet

Pilgrimsvandring viktigare än målet

Ett steg i taget. Alltid framåt. Det är tröttsamt och tungt, ibland fridfullt och lätt. Känslorna skiftar i kapp med intrycken när vi långsamt segar oss fram genom den nordspanska landsbygden. Vid vägens slut – många mil bort – väntar vila, vederkvickelse och slutmålet – aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostela.

På det väldiga torget i Santiago möts vi av samma syn som de miljontals pilgrimer som gått före. Den mäktiga katedralen med tinnar och torn och högt däruppe aposteln Jakob som välkomnar oss med öppna armar.

Jakob, för vars skull vi vandrat hela den långa dammiga vägen, sägs ju ligga begravd här även om ingen vet säkert. Och kanske är det inte så viktigt heller om det verkligen är hans ben som ligger i relikskrinet under högaltaret i katedralen.

– Sanningen är inte viktigt här. Lyssna på myterna och legenderna. De är viktiga, och konsekvenserna de fick, säger den minst sagt entusiastiske Santiagobon och guiden Dominique.

Det är svårt att höra allt han berättar – renovering av katedralen pågår, det slamrar och dunkar trots den tidiga timmen. Olika turistgrupper skrattar, skriker och fotograferar varandra. Flera ligger ner på kullerstenarna för att kunna få med alla de mäktiga kyrkspirorna på bild. En enveten säckpipeblåsare ger sitt bidrag till ljudbilden.

Varför spelas säckpipor så långt bort från Skottland, undrar någon.

Då fnyser Dominique och berättar att säckpipan är ett instrument med rötter i Mellanöstern, och att det användes över hela Europa på medeltiden.

Medeltiden, det var också guldåldern för pilgrimsvandrarna, i vars fotspår vi sentida pilgrimer följer. Miljoner människor var ständigt på väg, och under kulmen; från mitten av 1100-talet till mitten av 1400-talet tros mellan 20 och 50 procent av Europas vuxna befolkning varit ute på pilgrimsvandringar. Man gick för att hedra Gud och få syndernas förlåtelse och för att se världen. Man gick till Vadstena eller till den helige Olafs grav i Nidaros, nuvarande Trondheim. Till Jerusalem och Rom. Eller Compostela.

Pilgrimsrörelsen, eller vad vi nu ska kalla det, anses till och med ha varit en motor för den ekonomiska utvecklingen i Europa från 700-talet och framåt. Pilgrimerna behövde vägar och härbärgen, mat och sjukvård. Upplägget, med enkla härbärgen längs vägen, är inte så annorlunda mot i dag.

– Men det var ingen enkel vandring på den tiden. Pilgrimerna var ofta fattiga och hade kanske inte ens pengar till mat. De vandrade i månader och år och kunde råka ut för mycket på vägen, överfall, sjukdomar och annat, förklarar Dominique.

– Men när, och om, de kom hem hade de en historia att berätta. En upplevelse för resten av livet, i en värld där de flesta aldrig ens lämnade hembyn.

Men världen förändrades och reformationen satte ett abrupt stopp för vandringarna, åtminstone i det protestantiska Europa. Att det nu blivit modernt igen, att de gamla pilgrimsvägarna röjs och allt fler börjar vandra, är ett intressant fenomen i ett alltmer avkristnat Europa.

Runt 1990 nådde exempelvis knappt 10 000 vandrare varje år målet Santiago de Compostela. I dag, 25 år senare, har antalet ökat till cirka 270 000. 

Den moderna pilgrimen har många olika alternativ att välja på. Allt från hard-corevandrarna som i förfäders spår går alla de 80 milen på den spanska, eller franska, caminon, det spanska ordet för väg, med full packning och bara ett avlägset hopp om en ledig sovplats längre fram, till light-varianterna, där pilgrimerna efter genomförd dagsetapp forslas med buss till hotell och väntande middag.

Men det är heller ingen vanlig semestervandring. Många av dem som går här gör det för att få tid att fundera. En fysisk och psykisk utmaning för kropp och själ. Ett alternativ till vandringsresor av mera traditionellt snitt, och en total motsats till all-inclusive charterresor.

Många som vandrar gör det i samband med en brytningstid i livet. Det konstaterar universitetslektor Mats Nilsson vid Karlstads universitet som skrivit en avhandling om postsekulär turism på Compostela-
leden.

Och visst är det så. Det är många vi möter som bär på sorg i hjärtat, eller som befinner sig i någon form av uppbrott.

Men det kan också helt enkelt vara en vila från vardagen. En semester med jordnära reflektion, eller till och med kroppsnära om man så vill. Fullständiga främlingar oroar sig över medvandrares ömmande knän, skavsår och tillgång till plåster och liniment. Goda råd och massage utdelas flitigt och uppdateringar av det fysiska hälsoläget meddelas redan till frukost.

För här på caminon är vi ju alla du och syster. Vi ler uppmuntrande när vi passerar varandra, ropar varnande ord när någon av dem som cyklar caminon forsar förbi allt för nära och snabbt. Vi vinkar och ler igenkännande från krogborden och upprepar hälsningen när vi ses igen i någon av städerna längs vägen. I Burgos, Léon eller Lugo.

För detta handlar förstås inte bara om fysik. Det handlar om något mer, även om det är svårt att sätta fingret på vad. En slags modern andlighet, kanske, där fokus ligger på att finna sig själv, att fundera och meditera medan fötterna hittar vägen nästan av sig själva. Eller ett stilla utbyte av tankar och funderingar med medvandrare medan kilometrarna rullar undan.

Och så är det. Ibland. När molnen skymmer solen och vägen är platt och bred. Men när vi vandrar den smala vägen, nerför och uppför stigar som kräver all vår uppmärksamhet, när regnet vräker ner eller hettan slår ut alla tankar, då blir vandringen något annat och mer.

– Mer ursprunglig. Underbart, säger de erfarna vandrarna när vi träffas framåt kvällningen. Ju svårare dagspass, desto mer tycks livsandarna stiga.

Vad Jakob skulle ha tyckt? Ingen vet. Hans väg var en annan, och om honom talar vi inte. Här är det verkligen vägen som är mödan värd, som Karin Boye uttrycker det. Men en religiös höjdpunkt är det stora korset på Caminon. Hit är det meningen att vi ska ha med oss en sten. En symbol för sorger att bekymmer att lägga vid korsets fot.

Den symboliken blir viktig för många, även för de mindre religiösa, och det är med lättare steg vi går vidare.

Det finns flera kors på vägen. Och milstenar och gula pilar som visar att vi fortfarande är på Caminon. Det är svårt, men inte omöjligt, att gå vilse.

En ensam vandrare är ändå aldrig ensam. Vi är så många på vägen. Vi vandrar bredvid varann, vi ses på rastställen och serveringar, där vi vilar ömmande fötter och läskar torra strupar. Traktens näringsidkare är alltid redo, med mat och dryck, med goda råd och stämplar i våra pilgrimspass. Den ekonomiska nyttan av pilgrimstrenden är stor här i trakterna.

Och till skillnad från de andra stora pilgrimsstäderna har spanjorerna, eller åtminstone Compostelaborna, en alldeles särskild kärlek till sina pilgrimer, eftersom de är anledningen till att staden finns, berättar guiden Dominique.

– När dom där benen hittades, var det här ett ödsligt skogsområde. Sedan, när benen förklarats vara de rätta, började pilgrimer söka sig hit och på 1000-talet byggdes katedralen.

Mats Nilsson konstaterar också att Santiago de Compostela anses ha en inneboende helighet. Därför är det många som väljer att vara med på pilgrimsmässan som börjar klockan 12 varje dag. Den inleds med att en barsk nunna lär oss hur vi ska sjunga och avslutas med att det jättelika rökelsekaret sätts i rörelse och pendlar ända upp till taket.

Men än är vi inte framme vid katedralen. Vägen till Compostela är lång och vindlar genom det spanska jordbrukslandskapet, över gårdsplaner och längs med odlingar av råg och korn. Det är grönt. Lummigt och vackert. Och omväxlande. Vi hinner med både landsvägar, och motorväg. Caminon slingrar också över bergskedjor med hisnande utsikt om nu inte molnen lägger hinder i vägen.

Alla vandrar i sin egen takt, efter egen förmåga. Och samvete. Det är lätt att bli sittande när solen gassar, uppförsbackarna är många och det bjuds på vattenmeloner och nyskördade bigarråer.

Men någonstans står en buss och väntar och uppfordrande sms-meddelanden om sluttid för dagens etapp hopar sig.

Vi fortsätter på värkande ben. Här på vägen till Léon , möter jag en vandrare från Mexiko, som stånkar påfallande i eftermiddagshettan.

– Det är varmt i Mexiko också, fast på ett annat sätt, säger han på stapplande engelska, och berättar att visst finns det vandringsleder och pilgrimsvägar i Mexiko också. Men ingen som den här. Den känner ju alla till.

Och så är det så bra – för både kropp och själ. De flesta planerar att komma tillbaka, gå en annan och längre sträcka nästa år. Som kompisarna Pontus Lysander och Karin Mossberg.

– Ja det här var underbart, det vill vi göra om, säger de, när vi kommit fram till världens ände, som Cap Finistère, betyder på latin. Udden ligger egentligen utanför leden, men kanske kan ses som ett tillägg. Och den hisnande utsikten vid den gamla fyren är mödan värd. Liksom anblicken av milstenen som det står 0,00 kilometer på.

Nu kan vi inte gå längre. Här tar vägen och världen slut.

Fakta: Pilgrimsleder

 Många vägar bär till Rom, sägs det, och detsamma gäller för Santiago de Compostela, regionen Galiciens huvudstad. Genom århundraden har en mängd leder utstakats genom Europa.

 De två populäraste pilgrimslederna är den franska och den spanska pilgrimsleden, som bägge är 80 mil långa och börjar i Pyrenéerna. Båda är världsarv på UNESCO:s världsarvslista.

De allra flesta väljer att dela upp vandringen i etapper, under flera år.

 Det går också att cykla leden. Och rida vissa sträckor.

 För att kalla sig pilgrim och få diplom behöver du ett pilgrimspass, med stämplar från härbärgen längs vägen. Ett bevis för att du gått minst tio mil.

 Stora kammusslans skal, den som kallas pilgrimsmussla, har blivit en symbol för pilgrimsvandringar i allmänhet och Jakobsleden i synnerhet. Varför vet ingen säkert.

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar