Offentlig teolog med katolsk twist

Joel Halldorf öppnar bakdörren till Baptistkyrkan i Linköping, där det kafé som hans fru Lydia driver är inrymt. Det är stängt, men vi får kaffe och ett fönsterbord.

Linköping är hemma, sedan alltid. Nu bor han lite utanför och pendlar till jobbet som lektor i historisk teologi på Teologiska högskolan i Stockholm. Han skriver ledare och gör poddradio för tidningen Dagen, och kulturdebatterar i dagspress och sociala medier. Full fart, alltså, för en ovanligt offentlig teolog – som länge tvekade inför teologin.

– Är man pingstvän i fjärde generationen så finns det starkt i en att det där är farligt. Att man tappar tron eller, ännu värre, blir liberalteolog.

Men du är fortfarande pingstvän?

– Jag är med i församlingen här i stan och känner en stor samhörighet med pingströrelsen, sociologiskt och historiskt. Men jag firar inte gudstjänst i en pingstförsamling utan på Bjärka Säby, som är ekumeniskt. Och jag är väldigt katolsk, också, i mitt sätt att tänka.

Och så rör du dig i Equmeniakyrkan.

– Ja, och det har gjort att jag insett att man menar väldigt olika saker när man talar om frikyrkan. För mig har det betytt pingstkyrkan, men Equmeniakyrkan är ju en helt annan kultur. Jag har lärt känna den, men kan den inte alls som jag kan pingst. När jag skrev ledare i Sändaren fick jag ringa och sondera med pastorer i Equmeniakyrkan som jag känner.

Vad tänker du om Equmeniakyrkan då?

– Det är spännande nu, det har funnits en stark betoning på låga trösklar, men många har sett att det har lett till en liten urvattning av den egna identiteten.

Måste låga trösklar och egen identitet vara motsatser?

– Nej, men ... de ställs ofta mot varann, när man talar om evangelikaler och liberaler. När Joakim Hagerius föreslogs som kyrkoledare kallades han evangelikal. Jag tänkte att han uppfattas ju som liberal i EFK.

Men det är där, i Evangeliska frikyrkan...?

– Jo. Men jag såg då att man gör den där uppdelningen mellan evangelikala och liberala. Jag tror att de etiketterna skymmer mer än de visar.

– Någon som recenserade min bok Kyrkan på torget skrev ”konservativ”. Samtidigt har jag hämtat mycket från marxistisk samhällsanalys och driver frågor som uppfattas som politisk vänster.

Etiketterna förenklar – och beror på sammanhanget.

Jag letar upp den där recensionen, och där skriver Östgötacorrespondentens Jacob Karlander just att Halldorfs texter blir värdekonservativa  för en sekulär läsare, men förmodligen utmanande för ”troende inom etablerade kyrkor med en fundamentalistisk framtoning”.

När Joel Halldorf förra året skrev i en Dagenledare att homo-sexualitet inte är en regelfråga i kyrkan var det på samma sätt vågat – i de kyrksammanhang där frågan är känslig. För andra kristna var det en självklarhet sedan länge.

Och så är det ändå svårt att undvika etiketterna. I ett avsnitt av Dagens läsarpodd kallade Joel Halldorf för en tid sedan KG Hammar ”liberalteolog”.

Då studsade jag lite. Det är väl mest ett skällsord?

– Vi använder det i meningen att projektet är att anpassa kristendomen till den moderna världsbilden. Anpassning kanske inte heller är ett vänligt ord, men ... man ser det som kyrkans stora kris, att den behöver uppdatera sig, utifrån att vetenskapen har kommit längre. 

Är det inte så då, att kyrkan behöver tolka Bibeln och tron utifrån ny kunskap?

– Det är klart att kyrkan måste fundera på evolutionen, genusfrågor, hbtq och annat som vi har helt andra kunskaper om i dag. Men jag tänker att resurserna till att bearbeta dem finns i traditionen, och jag undrar om K G:s kritiska förhållningssätt mot traditionen verkligen hjälper, om inte folk snarare behöver fördjupning.

Joel Halldorf håller med Hammar om mycket – att vi tolkar hela tiden, att vissa texter måste läsas poetiskt, och att både tradition och bibeltexter måste ifrågasättas.

– Men en kritik inom traditionen blir mer konstruktiv.

Det handlar om att hålla kontinuiteten, för att verkligen vara kyrka. Joel Halldorf tror på kyrkan, också som tydlig utmanare av storsamhällets värdesystem, och han är skeptisk till tröskelsänkningar som att man kan vara medlem i en equmeniakyrklig församling utan att vara döpt. Nattvarden är i princip de döptas gemenskap, säger han –”fast man behöver inte vara superkontrollerande”.

Att det blir en uppdelning i ”vi och de” är inte så problematiskt, tycker han. Fast: han ser poängen i att en inklusiv kyrka kanske är det mest utmanande, i en tid av ändlösa gruppindelningar.

Så resonerar han ofta; tar om, invänder mot sig själv, gör tummen upp inför kritiska frågor. Ett par gånger stannar han resonerandet med ett ”man kan ändå inte bli helt relativistisk”. Den fasta linjen behövs i grunden.

Någon gång har han talat om protestantismens problem med att alla ”blir sina egna påvar”. Teologin måste förkroppsligas på något gemensamt sätt, förklarar han nu, i biskopar eller en församling.

På andra sidan har vi Katolska kyrkan  – ser du något problem med hierarkin där?

– Makt kan missbrukas, men det behövs alltid en balans mellan det gemensamma och att någon instans måste ha sista ordet. Den demokratiska modell vi använt har sina styrkor och svagheter, att den saknas i katolska och ortodoxa sammanhang behöver inte betyda att det inte finns ett delande.

Är det viktigt att medlemmarna får utse ledarna?

– Det blir inte naturligt för mig att uttala mig om hur församlingsdemokrati funkar i ortodoxa och katolska sammanhang. Jag har inte inblick i det.

Så säger han också om Livets Ord – han har för lite insyn för att ge sig in i debatten om deras ledarskap. Fast i höstas kritiserade han SVT för hur de behandlade Livets ords pastor Joakim Lundqvist i programmet Den enda vägen. Lundqvist fick frågor om han är kallad av Gud att vara ledare. ”Inte seriöst”, skrev Joel Halldorf i Dagen, ”vilken präst eller pastor skulle inte svara ja på dessa frågor?”

Frågan till Joakim Lundqvist ställdes ju ändå mot bakgrund av 30 års förkunnelse med stora anspråk på att veta vad Gud säger.

– Ja, men om frågan var relevant är det ännu viktigare att ställa den bra. Jag blev nog mest frustrerad över att svenska medier inte kan religion.

Om jag får vara jobbig...

–Ja!

... så sågar du alltså demokratiske K G Hammar, men försvarar Livets Ord-ledare och gillar Katolska kyrkan?

– ... Får jag bara komplettera? Jag debatterar också mot kristna i Sverige som vill stänga ute muslimer från vårt land, och många säger att jag har utopistiska föreställningar om flyktingfrågan och rör till det i hbtq-frågor. Jag tror vi behöver tänka över etiketterna.