Kyrkofäder och ikoner lockar till ortodoxa kyrkan

Inom stora delar av svensk frikyrklighet betraktades ortodox kristendom länge med djup skepsis. Den självklara vördnad som en ortodox visar ikoner och helgon sågs som avgudadyrkan och kyrkans liturgi framstod som stelnad och död. Även en from ortodox kristen var en person att omvända till Jesus.

Men de senaste 25 åren har inställningen förändrats. Ikoner av både Jesus och jungfru Maria har flyttat in i många frikyrkliga hem, tillsammans med böcker om kyrkofäder och ortodox kristen mystik. Den ortodoxa traditionen har gått från att vara en grumlig pöl till att ses som en brunn med djupa källflöden.

Det finns flera orsaker till denna utveckling. Pingstvännen Peter Halldorf har genom att bygga upp mötesplatsen Bjärka-Säby utanför Linköping skapat broar mellan frikyrkliga, svenskkyrkliga, katoliker och ortodoxa, och hans böcker om kyrkofäder och ökenfäder har fått stor spridning. Ortodoxa kristna är heller inte längre bara några som bor i andra länder. I många svenska städer finns i dag stora grupper av ortodoxa som främst har rötterna i Mellanöstern. Det är därför mycket lättare att få kontakt med ortodox tradition.

Dessa möten leder ibland till att kristna byter kyrka. Och det är inte en enkelriktad väg. Många frikyrkoförsamlingar har i dag medlemmar som en gång var ortodoxa. Denna artikel handlar dock om dem som valt att gå åt det andra hållet.

Daniel Öhrvall växte upp med en pappa som var pastor inom Missionsförbundet, och missionsförsamlingen var hans självklara andliga hem. I dag är han dock den förste ortodoxe församlingspedagogen i Sverige, och han håller på att bygga upp en utpost av Sankt Ignatios folkhögskola i Göteborg.

För honom har vägen till att bli ortodox varit krokig, den började när han i tonåren ifrågasätta församlingssynen i frikyrkan.

— Jag sökte ett helhetsperspektiv på kyrka och samhälle som jag inte tyckte att jag fann i frikyrkan. Jag funderade över hur kyrka och samhälle skulle kunna interagera utan att äta upp varandra, säger han.

Han flyttade hemifrån, gick med i en Vineyardförsamling och började  läsa teologi. Han fortsatte att brottas med frågan om kyrkans väsen, och kom att känna sig alltmer isolerad.

— Kyrkan blev för mycket vad jag tänkte i min egen hjärna. Det gjorde att kyrkan förminskades och till slut blev det bara jag.

När han under sina teologistudier mötte kyrkofäderna tyckte han dock att han började att få svar. Om han i frikyrkan utlämnades till sina egna tankar blev den ortodoxa kyrkan en väg vidare.

— Inom frikyrkan hade jag till slut blivit stum men via kyrkofäderna och mötet med ortodoxa kyrkan fick jag ett språk för min erfarenhet.

Inom den ortodoxa kyrkan lägger man stor vikt vid kyrkofädernas undervisning. Den ortodoxa kyrkan ser gemenskapen av de troende som en garant för att sanningen bevaras ren och oförfalskad. Det bidrar till en mycket starkare betoning på den gemensamma tron än i frikyrkans mer individualistiska miljö.

2008 bestämde Daniel sig för att konvertera till den ortodoxa kyrkan, och två år senare, efter att ha blivit döpt, blev han upptagen i den ortodoxa kyrkan.

— Jag blev först troendedöpt under Hönökonferensen och sedan fick jag ett sakramentalt dop in i  den ortodoxa kyrkan. Jag ser det inte som att jag blev omdöpt utan det sakramentala dopet blev en fullkomning.

Under den första tiden som ortodox såg han allt i rosenrött. Även om han i dag känner sig självklart hemma i den ortodoxa kyrkan så har förälskelsefasen gått över och bristerna blivit synliga för honom. Han är till exempel kritisk till den etniska nationalism som präglar många ortodoxa kyrkor.

Daniel Öhrvall vill bidra till att utveckla den ortodoxa kyrkan, och när han berättar om sina visioner lyser det frikyrkliga arvet igenom. Han brinner för att utbilda ortodoxa så att tron grundas i kunskap och erfarenhet, något som liknar frikyrkans betoning på en personlig tro.

– Att vara kristen förutsätter bildning, att man lär sig om traditionen så att det verkligen blir något som får fäste i hjärtat så att de yttre tecken och handlingarna fylls med mening, säger han.

Han ser också att han fått med sig frikyrkans, och kanske speciellt Missionsförbundets, syn på idealitet. Församlingens verksamhet vilar på de ideella och inte på de anställda.

— Det breda deltagandet är något som jag menar att den ortodoxa kyrkan behöver, säger han.

Daniel Öhrvall tillhör Heliga Annas ortodoxa församling, en svenskspråkig församling som är kopplad till den serbisk-ortodoxa kyrkan. Där samlas många svenska konvertiter, de flesta med frikyrklig bakgrund.

Joachim Främberg har en liknande livshistoria som Daniel Öhrvall. Han växte upp inom pingströrelsen, men när han var i 25-årsåldern mötte han den ortodoxa traditionen som kom att förändra hans liv. Budskapet var i grunden detsamma som i pingströrelsen, men i den ortodoxa kyrkan fick tron mer färg.

— Den pingströrelse som jag växte upp i var närmast bildlös. Att då få möta den ortodoxa traditionen, med dess ikonteologi, var en drabbande upplevelse, säger han.

Han kastade sig dock inte in i den ortodoxa kyrkan, utan tog steget först efter moget övervägande. Även om hans familj och vänner kanske hade svårt att förstå det livsvalet tog de inte avstånd från honom.

— Men det är klart att det fanns en misstänksamhet mot det liturgiska livet, inte minst synen på Guds moder, säger han.

Han upplever att det skett viktiga närmanden mellan ortodoxa och frikyrkliga de senaste åren, något som han menar mötesplatsen Bjärka-Säby haft stor betydelse för. Han är själv tacksam för den utvecklingen eftersom det hjälpt honom att upptäcka det goda som fanns i pingströrelsen.

— Jag hyser en stor positiv respekt för pingströrelsen. Jag tror det är nödvändigt att man försonas med sin bakgrund så att man kan se med kärlek och glädje på den, säger han.

Han kan också hämta inspiriation från frikyrkan, till exempel vad gäller transparensen i organisationen och frivilligengagemanget. Men han är fast förankrad i den ortodoxa kyrkan.

— Jag känner mig främmande för gudstjänsterna i pingst i dag. Jag upplever att det är ett uppträdande, säger han.

Sune Fahlgren är i dag lärare i praktisk teologi på Teologiska högskolan, men han har bott i Jerusalem och där levt nära kyrkorna i öst. Att det byggs broar mellan kristna traditioner tycker han i grunden är positivt, och han tycker att den ortodoxa traditionen har mycket att bidra med.

— I den ortodoxa kyrkan handlar inte allt om mig och mina känslor, istället får man där möta en kyrka med större allvar och helighet, säger han.

I kyrkorna i öst bygger också teologin på handling. Som gudstjänstdeltagare behöver man inte förstå allting intellektuellt, förståelsen kan komma med tiden, genom att man deltar i riten.

— Också detta kan vara en upptäckt. Det gör att ortodoxa kan vara mindre ängsliga i sin tro, säger han.

Sune Fahlgren tycker dock att frikyrkliga inte behöver skämmas över det egna arvet i mötet med andra kyrkor. Han pekar till exempel på den rika musiktraditionen med de psalmer och sånger som sedan 1800-talet fått bära och trösta människor. Frikyrkan har också bemyndigat vanligt folk, och tidigt gett utrymme åt unga och kvinnor.

— Jag är väldigt stolt över mitt frikyrkliga arv. När jag mött andra kyrkor har jag också fått hjälp att upptäcka de egna rötterna och vad jag har med mig, säger han.

Jonatan Sverker

FAKTA:

Minst 400 000 personer med östkyrklig kulturell bakgrund uppskattas i dag leva i Sverige. De delas i allmänhet i två olika grupper:

De bysantinska ortodoxa kyrkorna, är företrädesvis kyrkor från det gamla Östeuropa. Hit hör till exempel den stora rysk-ortodoxa kyrkan

De österländska, eller orientaliska, kyrkorna. Här återfinns bland annat de två syrisk-ortodoxa kyrkorna

 För några år sedan startades St Ignatius andliga akademi för ortodox kultur och teologi som i Södertälje.

Källa: SST