Här måste vi höja vår röst och peka på var vårt verkliga värde sitter, skriver Carin Dernulf, generalsekreterare för Equmenia med anledning av senaste tidens debatt om kränkningar av unga kvinnor. Som vuxna får vi aldrig acceptera att unga kränks.
För några dagar sedan var jag på middag med några gamla tjejkompisar. Vi pratade om den senaste tidens uppmärksammade kränkningar och övergrepp mot unga tjejer och diskussionerna som följt efter det i tidningar och sociala medier. Åsikterna om varför det ser ut som det gör gick isär. Men det vi konstaterade där runt bordet var att vi alla har erfarenheter av kränkningar, verbalt eller fysiskt, från den tid då vi själva var tonårstjejer. Det är nu tjugo år sedan, så problemet är på intet sätt nytt.
På den tiden pratades det inte så mycket om det här och som ung tjej fick man känslan att det var så här det var, det var bara att anpassa sig och försöka förhålla sig till. Ibland var det kanske inte ens så tydligt. Det var mer en jargong och ett skämtande som kunde verka oskyldigt men som satte sig som en klump i magen. Och frågan är hur allt detta påverkade ens självbild.
En återkommande fråga i vårt samtal den där middagen var; var fanns egentligen alla vuxna när detta pågick? För en hel del av det vi pratade om den här kvällen hände faktiskt framför vuxnas ögon, på skolgårdar, i simhallar och på läger. Och det var ju inte så att det uppmuntrades, men det gjordes samtidigt väldigt lite för att stoppa det.
Den tid vi nu lever i innebär nya utmaningar på mer än ett sätt. Inte minst sociala mediers intåg skapar nya plattformar för kränkningar och för många unga människor innebär det en stor stress. Och det känns som att jargongen har hårdnat. Men också förväntningarna på hur man ska vara för att duga. När jag var tonåring var idealet för unga tjejer att vara smal. I samtal med unga tjejer i dag förstår man att man bedöms mer utifrån hur sexig man är. Att det är mycket i det ens värde sitter.
Att unga människor känner behov av att bli sedda och bekräftade är inget konstigt. Det är framförallt i andras ögon som vi avläser vårt värde. Men i den här tiden måste vi som kyrka och kristen ungdomsorganisation höja vår röst och peka på var vårt verkliga värde sitter. Att varje människa är skapad till Guds avbild och oändligt värdefull i Guds ögon. Att varje människa har rätt till sin egen kropp och att den inte får kränkas av någon annan. I Sakarja 2:8 står det ”Ty så säger Herren Sebaot om de folk som skadat er: den som rör vid er han rör vid min ögonsten.”
Även om det är skrivet in i en specifik historisk situation tror jag att de orden gäller också för oss. Att kränka en annan människa är att också kränka Gud. För den människan är hans ögonsten.
Det finns ingen quickfix när det gäller det här. Men när kränkningar och trakasserier blivit vardagsmat är det oerhört viktigt att vi som kyrka och kristen ungdomsorganisation är en fredad zon. Jag säger inte att vi alltid är det, men det måste vara vårt mål. Hur kan vi då bli det? Jag tror att allt man kan prata om är ofarligt. Genom att i en trygg miljö våga lyfta de här frågorna och få killar och tjejer att dela sina tankar och erfarenheter, så kan vi komma långt. Men också genom att tydligt erbjuda möjlighet till samtal med en vuxen som man har förtroende för. För det finns mycket skam förknippat med det här och det är inte lätt att veta vart man ska vända sig.
Men mer än ord och samtal så handlar det om hur vi själva, och inte minst vi som är ledare, faktiskt agerar. Och kanske behöver vi var och en fundera över vår jargong, våra skämt och vad vi kommunicerar med våra liv. Vi som är vuxna måste föregå med gott exempel och sätta ner foten, säga ifrån och aldrig låta det passera när en ung människa kränks. Det här är inget de ska anpassa sig till. De är värda så mycket mer. Guds ögonstenar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR