Kommentar: Rimligast med majoritetsstyre i en demokrati

Det är bra att vi inte får något extraval på vårvintern och det är bra att de partier som gör anspråk på att kunna ingå i regeringar har kommit överens om tydligare spelregler för beslut om statsminister och budget. Men har partierna ännu en gång inte tänkt igenom konsekvenserna av vad de arbetat fram under juldagarna?

Demokrati betyder folkstyre där folkflertalets mening ska få råda.  En god demokrati har samtidigt garantier till skydd för minoriteter och för att grundläggande mänsklig fri- och rättigheter upprätthålls oavsett majoritetsförhållanden.

I en parlamentarisk demokrati med flera partier går det inte alltid att bilda en majoritetsregering. Därför tillåter riksdagsordningen att en ny statsminister kan väljas med färre än hälften av kammarens röster så länge en majoritet inte aktivt röstar nej. Men också en minoritetsregering måste söka majoritet för sin politik.

Det hänvisas nu ofta till att Sverige huvudsakligen har minoritetsregeringar. Under sitt långa maktinnehav sedan 1930-talet bildade socialdemokraterna oftast regering i minoritet. Men de minoritetsregeringarna hade givet parlamentariskt stöd från ett eller flera partier så att de ändå hade en fast majoritet för sin politik. Minoritetsregeringar utan aktivt stöd från en parlamentarisk majoritet har vi egentligen bara haft när Ny demokrati (1991-1994) och Sverigedemokraterna (sedan 2010) kommit in i parlamentet och förhindrat någotdera blocket att få egen majoritet.

Med ”decemberöverenskommelsen” ska vi åtminstone teoretiskt kunna få regeringar från en ”partikonstellation” som inte har stöd av mer än 30-35 procent av kammarens röster men som ändå ska kunna få igenom sin egen budget.  I praktiken ska partier utanför de nu givna blocken kunna räknas bort.  Även om det är rimligt att de demokratiska partierna inte låter sig påverkas politiskt av Sverigedemokraterna, är det varken särskilt moraliskt eller demokratiskt rimligt att bara bortse från dem och deras väljare.

Partiernas argument för att införa en alldeles ny form av svensk minoritetsparlamentarism är att politiken kräver en levande, kritisk och konstruktiv, opposition. Det skulle inte vara möjligt om partierna samarbetade över blockgränserna. Det är förvisso riktigt att vi inte får skapa ett läge där Sverigedemokraterna får spela rollen av det enda verkliga oppositionspartiet – som de framgångsrikt redan gjort inför höstens val. Men decemberöverenskommelsen ger väl snarare Sverigedemokraterna ytterligare anledning att fortsätta att odla en självbild av att alla de andra partierna nu gemensamt ändrar på politikens regler enkom för att kunna hålla den borta.

Att skapa majoriteter för politik, antingen den egna eller gemensamt framtagna kompromisser, måste vara huvuduppgiften i en politisk demokrati. Efter ”decemberöverenskommelsen” kan det i värsta fall bli lättare att slippa undan detta det demokratiskt allra viktigaste.

ANDERS MELLBOURN