Nyhet

Kärleken till teologin förde dem samman

Det pratas mycket teologi vid köksbordet hemma hos Karin och Arne Fritzson, pastorer i Equmenia­kyrkan. Men yrkesvalet var inte självklart. Kunde man vara pastor och cp-skadad?

Det har tagit några veckor att få till mötet med Karin och Arne Fritzson. Almanackorna är ganska fullbokade.  När vi så äntligen träffas på Ekumeniska Centret i Alvik så är det ett av Arnes tidigare uttalande som ringer i mina öron: Människor med funktionshinder blir antingen utmålade som stackare eller som hjältar som gör saker ”trots allt”.

De båda dikena vill vi undvika att hamna i. Och det visar sig inte vara svårt. Makarna Fritzson är två högst kompetenta personer som gjort sig kända som goda teologer och som inte låter funktionsnedsättningarna definiera vilka de är. Vårt samtal kommer att handla om kallelsen, synen på helande, hur det är att leva med funktionsnedsättning och kärleken till varandra.

Nej, det var inte självklart att de skulle bli pastorer. Framför allt för att ingen av dem trodde det var en dörr som stod öppen för dem. Därför utbildade sig Arne till socionom och Karin till diakon.

– Jag var övertygad om att man inte kunde arbeta i församling när man har en så uttalad cp-skada, säger Karin Fritzon.

– Men jag vågade tanken och fick uppmuntran av andra och utbildade mig till diakon. Förra året ordinerades jag till pastor men har med mig all min erfarenhet som diakon och har ett dia­konalt perspektiv på mina pastorala uppgifter.  Nu är jag sedan ett år tillbaka pastor på halvtid i Immanuelskyrkan i Stockholm.  

Under åren Arne gick på socialhögskolan satt han samtidigt i Svenska Missionsförbundets och  SMU:s (Svenska Missionsförbundets Ungdomsförbund) handikappkommitté, vilket ledde till att han fick frågan om att arbeta som handikappkonsulent i SMU och Missionsförbundet. Det i sin tur blev första steget till en pastorsutbildning.

– Jag hade ingen tydlig kallelseupplevelse men det var många som uppmuntrade mig att läsa teologi. När jag väl sökte en kurs på teologiska seminariet på Lidingö tyckte jag att det var så roligt att läsa Bibeln. Jag fick en lust att hjälpa andra att se hur underbar Bibeln är. Jag tror att det var i den längtan som min kallelse låg.

I dag är Arne teologisekreterare i Equmeniakyrkan och teologie doktor. Han är sedan mitten av 1990-talet engagerad i Kyrkornas världsråd, där han är teologisk rådgivare framför allt när det gäller frågor kring teologi och funktionshinder.

– Där är jag ”funktionshinderteologen” och har inget emot det, men i Equmeniakyrkan har jag en annan roll. Jag vill inte vara en av kyrkans duktiga funktionshindrade pastorer, jag vill vara en av kyrkans duktiga pastorer, säger han.

Även om Karin och Arne är så mycket mer än sina funktionsnedsättningar så påverkar dessa i hög grad deras liv. De är vana att funktionshindren fungerar som ett raster när människor träffar dem. Vid första mötet kan det rastret vara väldigt tjockt, men förhoppningsvis blir det tunnare ju mer man lär känna varandra säger Karin.

Hon berättar om konfirmandgrupperna hon var ledare för i Abrahamsbergskyrkan i Stockholm. I slutet på lägret var det vanligt att konfirmanderna gjorde ett rollspel där de skulle gestalta sina ledare. Oftast bad man att få låna Karins rullstol för att visa vem hon var.

– Men en gång gjorde man inte det. Man hade tagit fasta på andra karaktäristiska drag, vilket gjorde mig väldigt glad. Konfirmanderna hade sett längre än till rullstolen.  Det är det jag hoppas ska ske i alla möten med människor.

Det är oundvikligt att inte fråga två funktionshindrade pastorer hur deras teologi påverkats av att de har fysiska begräsningar. Skulle den sett annorlunda ut om de inte haft sina funktionsnedsättningar? Vad spännande det hade varit att veta det! säger Karin som tillägger att det är en omöjlig fråga att svara på.

–  När Arne och jag läser texterna om helade måste vi förhålla oss till dem på ett mer personligt sätt än de gör som aldrig tänkt tanken att ”det kunde ha varit jag ”. Om vi ska kunna arbeta som pastor förutsätter det att vi själva bearbetat helandetexterna, på samma sätt som alla måste förhålla sig till texter som kommer nära just det egna livet, säger hon.

Karin och Arne är trygga i sin tro på att vara skapade av en Gud som också har en mening med deras liv. Men det finns ändå marginella skillnader mellan hur de tänker.

– Min CP-skada beror på en läkarmiss när jag föddes. Jag betraktar det som en olyckshändelse. Naturligtvis håller jag Gud ansvarig för detta, men jag väljer att teologiskt se det från ett annat håll.  Jag tror att Gud är en kompetent skapare som visste att människor kan göra misstag. Gud valde ändå att skapa världen.  Jag tror inte att det finns en mening med allt som sker här på jorden, men det finns en mening i allt och en dag ska Gud torka våra tårar och till dess vill Gud dela vår vånda, säger Arne.

För Karin är det självklart att Gud kan om Gud vill, men hon tänker att Gud hade en idé med att skapa henne till den hon är. Det betyder inte att allt som drabbar människor är Guds vilja, förtydligar hon.

– Under korta perioder har jag bett om att få bli av med funktionshindret, men det har aldrig varit en stor bön, mer som en ”provbön”.

Även om makarna Fritzson lever ett rikt liv är det ingen tvekan om hur svaret skulle bli om de erbjöds ett liv utan funktionsnedsättning:

– Skulle någon fråga mig om jag skulle vilja sköta vardagen själv eller fortsätta vara beroende av hemtjänst, eller om jag skulle vilja kunna komma in i alla kyrkor utan hjälp så hade svaret varit ett självklart ja. 

– Det är väldigt opraktiskt att vara beroende av andra. 2012 blev jag utkastad från rätt till personlig assistans enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade)  vilket innebar att jag blev hänvisad till hemtjänst. Livet blev mer osäkert och det tar tid och energi att rodda ihop planering och allt praktiskt.

Arne klarar sig helt utan hjälp men säger att allt tar längre tid när man har en funktionsnedsättning – allt från att tala till att skriva och förflytta sig. Han tycker att kyrkan har en viktig uppgift att lyfta frågor om funktionsnedsättning och rätt till assistans.

– Om vi tror att människor har lika värde och rätt att leva så gott man kan, så måste det få praktiska konsekvenser. Att ta bort rätt till assistans är också att ta bort människors förmåga att bidra till samhället som föräldrar eller aktiva samhällsmedborgare. Med tillräcklig assistans blir människor med funktionshinder mer aktiva och mindre beroende.

Att som CP-skadad leva i en relation där den andra parten har  liknande funktionshinder är inte alltid så praktiskt. Men de gemensamma erfarenheterna underlättar förståelsen för varandra, säger Karin och Arne.

De träffades första gången 1995 i ett kristet sammanhang där människor med funktionsnedsättningar samlades.  Karin och Arne upptäckte att de tänkte lika och hade samma grundinställning till det mesta i livet.  Ur det växte en stark vänskap och så småningom kärlek.

– Det var ett risktagande att berätta att man ville mer än att bara vara vänner. Om inte känslorna hade varit besvarade kunde vi ha mist vår vänskap, men vi kände att vi var rätt för varandra. Nu har vi varit gifta i sexton år och det känns fortfarande likadant. Vi har roligt tillsammans och diskuterar mycket. Framför allt teologiska frågor som båda är intresserade av och arbetar med.

                 

 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar