Kultur & Teologi

Jag är ingen häxa

En kvinna snubblar på väg från brunnen och spiller ut sitt vatten. Några meter bort står en flicka, spelad av fyndet Maggie Mulubwa, och blänger på henne. Mer än så krävs inte. Snart är hela byn överens om att flickan, som vi snart lär känna som Shula, är en häxa. Allvaret i anklagelserna är uppenbara, samtidigt som zambisk-walesiska regissören Rungano Nyoni hela tiden låter det absurda ta över scenerna. Det ger en film som hela tiden pendlar mellan satir, tragedi, realism och magi. Och som ställer en fråga som känns förvånansvärt allmängiltig: ska man leva som en häxa fången i ett kombinerat arbetsläger och turistattraktion, eller ska man slå sig fri och riskera bli förvandlad till get?

Nyonis debutfilm I am not a witch vann förra veckan filmfestivalen Cinemafricas pris som bästa film, och går i veckan upp på ett tiotal svenska biografer. Det är en film väl värd att trotsa vinterkylan för att se. Nyoni låter aldrig sin publik känna sig riktigt säker på om de befinner sig i en saga eller en absurd verklighet. Filmens häxor kontrolleras genom band fastbundna i ryggen och upprullade på gigantiska trådrullar. Ett genialt sätt att illustrera spelet mellan fångenskap och frihet. Eller kan det faktiskt gå till så? 

Shulas ”rättegång” går snabbt. Den fryntlige regeringstjänstemannen Mr Banda, utmärkt spelad av zambiske tv-stjärnan Henry BJ Phiri, ser en potentiell guldkalv i Shula. Så medan de andra kvinnorna (bara kvinnor döms som häxor) tvingas slita på karga åkrar och i stenbrott turnerar Mr Banda runt Shula som regnmakare och som domare i by-rättegångar. Absurditeten i det hela speglas genom de turister som kommer för att titta på häxorna bakom stängsel. Alltid redo att ta selfies.

I am not a witch ställer egentligen aldrig frågan om häxkonster finns på riktigt eller inte. Några tror på det, andra inte. För de utpekade häxorna spelar det ingen roll. Andras övertygelse räcker gott och väl för att hålla dem fångna. Mr Banda påminner dem också om allt gott han gör för dem. De har fått längre band, och en ny lastbil att fraktas runt på till sina slavuppdrag.

Förtrycket är hela tiden där även om det kläs i frivillighet – ”Ni kan gå, men kom ihåg att den som klipper bandet förvandlas till get.” Men det är också i gruppen av kvinnor som gemenskapen finns. Den som tillsammans med de enstaka flaskorna gin gör slaveriet lättare att uthärda. Så om hotet att bli get enbart är vidskepelse eller en verklig risk kvittar. Effekten – uteslutning ur samhället är den samma. 

I slutändan är det maktlösheten som är det överhängande temat i filmen. Och hur den drabbar kvinnor. I en intervju säger Nyoni att hon ställer sig frågan varje dag. ”Ska jag bli en get? Eller ska jag vara kvinna och leva med alla orättvisor och svårigheter som det innebär?” Utifrån den frågan har den unga regissören gjort en både modig och fascinerande debutfilm. En film som stannar som ett känslominne i både kropp och hjärna. Och som påminner oss om varför världen behöver fri konst.

Henrik Fröjmark

 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar