Inte vilken pastorsfamilj som helst

Det var två mycket stolta föräldrar som kramade om sin son efter ordinationsgudstjänsten i Equmeniakyrkans kyrkokonferens i maj. Där fanns också lillasyster Erika, nyutexaminerad gymnasielärare, som valt en annan väg än resten av familjen.

— Jag har klarat mig. Det räcker med tre pastorer i familjen, säger hon med ett leende.

Det finns en påtaglig värme och närhet mellan de fyra. Maria tror att samhörigheten beror på att hon och Klas strävat efter att tidigt göra sina barn delaktiga och att ha tid med dem under uppväxtåren, trots att det inneburit ett pusslande med pastorsyrkets udda arbetstider.

— Vi har pratat med dem som om de förstod, ända sedan de var små, säger hon.

Samtalen i den Johanssonska familjen kom därmed att handla en hel del om kyrka, tro och verksamhet. Att ha föräldrar som brinner för tro och församling har gjort intryck på både Erika och Oskar, men Maria är poängterar att de som föräldrar aldrig har påverkat sina barns yrkesval.

— Jag uppmanar alla unga människor som tror sig ha en kallelse till att bli pastor att tänka efter en gång till. Kan de använda sina gåvor på annat sätt, så uppmanar jag dem att göra det eftersom jag vet hur svårt det är att vara pastor. Kraven är stora och man känner ofta att man inte räcker till.

Sin egen kallelse upplevde Maria tidigt. Hon var bara 11 år när hon en kall vinterdag på väg hem från skolan fick en stark upplevelse.

— Det var som en explosion inom mig. Jag bara visste att det var pastor jag skulle bli. Senare fick jag det bekräftat genom olika människor. Jag älskade naturvetenskapliga ämnen och hade gärna blivit forskare eller läkare men Gud sa något annat.

 När Oskar fick frågan av människor runt omkring sig om inte han också skulle bli pastor så sa han alltid: Det svarar jag inte på.

— Jag hade ju växt upp med mammas historia och tänkte att oavsett om jag säger ja eller nej så blir jag pastor ändå. Jag har heller ingen så tydlig upplevese av kallelsen som mamma, den har mer legat och grott, förklarar han.

Det var vid ett missionsmöte när Oskar var tonåring som han fick höra att man kunde bli volontär i Missionskyrkans samarbetskyrka i Japan. Han visste omedelbart att han ville dit, men blev rekommenderad att först gå en ettårig bibelkurs.

— Jag hade sett både det goda och det dåliga med att vara pastor, men i Japan kom jag ändå till insikt om att det är pastor jag vill bli. Det som lockade mig, och som fortfarande är det viktigaste för mig, är att jag får finnas till för människor och berätta om vem Jesus är. Jag kan inte tänka mig något annat yrke som är lika viktigt och utmanade som detta.

Nu gör Oskar sitt första år som ordinerad pastor i Equmeniakyrkan i Örbyhus. På frågan vilken sorts pastor han vill vara säger han:

— Mycket är så nytt och jag försöker hitta min roll. Men jag tror att min gåva är att arbeta med unga människor, framför allt med dem som inte tillhör de ”coola” utan är lite udda och utanför. Det är den kategorin jag tillhörde hela min uppväxt.

Klas tycker att det bästa med att vara pastor är att få arbeta det man brinner för, och det stora förtroendet människor visar, både i och utanför församlingen. Men det kan också vara dessa förtroenden som blir tunga att bära, säger han. Som regional kyrkoledare i Equmeniakyrkans nordligaste region har han ett tillsynsansvar för kyrkans medarbetare. Han vet att man som pastor kan hamna i situationer som blir svåra att hantera.

Själv växte han upp på Styrsö i Göteborgs södra skärgård och var mycket aktiv i församlingen. Under en gudstjänst upplevde han ett tydligt tilltal om att han skulle bli pastor. Sedan han blev ordinerad pastor 1986 har han haft flera pastorstjänster och arbetat i distrikt och nu med regionalt arbete. I höst övergår han i nationell tjänst och blir verksamhetskoordinator  i Equmeniakyrkan.

— Om man ska hålla som pastor är det viktigt att hitta sitt eget arbetssätt och lära känna sig själv; hur man fungerar i olika situationer. Och man ska aldrig jämföra sig med andra utan ta vara på det unika som Gud har gett oss var och en.

 Det är viktigt att pastorerna erbjuds handledning och mentorskap för att undvika, eller ta sig igenom, svårigheter som alla församlingsanställda möter i olika utsträckning, säger han.

— Jag tar inte lättvindigt på svårigheterna, men skulle ibland önska att det fanns större fokus på vad som faktiskt går att göra. Att man var mindre fokuserad på svårigheterna och istället såg möjligheterna.

Att se möjligheterna före problemen verkar vara ett genomgående drag i familjen Johansson. Varken Klas eller Maria tycker exempelvis att de stora avstånden i region Nord är något större problem; Maria har 18 mil från bostaden i Norsjö till arbetsplatsen i Vilhelmina. Och trots att många församlingar kämpar med sin överlevnad så pratar de helst om de som blomstrar.

—  I årets kyrkokonferensen var det tre ungdomar från ”mina” församlingar som ordinerades. Vilken glädje! säger Maria.

Oskar tror inte att han kommer att bli en så annorlunda pastor jämfört med sina föräldrar. Han, liksom de, tycker att det är roligt och viktigt att arbeta med ungdomar.

— Men jag är Oskar och vi har alla tre olika gåvor. Jag ser det som en förmån att ha fått lära av mina föräldrar och att arbeta tillsammans med dem. Men jag har min egen väg att gå, säger han.

De tre pastorerna i familjen Johansson har också en samsyn när det gäller teologi, enligt Oskar:

— Våra samtal runt köksbordet handlar mer om frågor där teologi och verklighet möts. Hur håller vi fast vid kärnan i evangeliet i mötet med människor som inte tror? Hur hjälper vi människor till en levande tro? Det är på många sätt en mycket mer praktisk inriktad teologi än den jag nu har studerat under fyra år.