Han har barns små hjärtan i sin hand

Många som såg tv-programmet Rakt in i hjärtat la märke till den lugna barnhjärtläkaren som på ett sakligt, men inkännande, sätt förklarade situationen för oroliga föräldrar vars barn skulle genomgå en livsavgörande operation. Kiet Tran må vara en av Sveriges skickligaste kirurger på barnhjärtan, men för honom är den omhändertagande delen av vården minst lika viktig.

— Jag skulle inte vara nöjd med att bara vara kirurg. I framtiden kommer det att bli så att robotar tar över mycket av vårt jobb, men den mänskliga delen kommer de inte att klara.

Han har bokstavligen livet i sin hand när han opererar barnhjärtan, som inte är större än en skalad mandarin.

— De här gör att jag kan se allt i 3,5 gångers förstoring, men det är fortfarande väldigt små delar av hjärtat vi pratar om, säger han och håller fram sina luppglasögon. Under själva operationen tänker jag inte så mycket på vilket ansvar jag har. Det är ett väldigt tekniskt arbete.

Att bli kirurg var inget givet val för Kiet Tran. Ett tag drömde han om att bli dansare eller musiker. Eftersom han var så duktig i matematik tyckte omgivningen att han borde bli ingenjör.

Att det till slut blev läkaryrket har han ingen annan förklaring till än att det var svårt och att han ville testa. Men han har inte en enda gång ångrat sitt val. Under det här året gästforskar han vid ett sjukhus i London, men Sändaren träffar honom på hans vanliga arbetsplats på barn- och ungdomssjukhuset i Lund.

Kanske är det Kiet Trans bakgrund som har fått honom att tro på möjligheterna i livet. Hans familj kom till Sverige 1980 som båtflyktingar från Vietnam efter en dramatisk flykt där familjen splittrades.

— Det var fem år efter kriget och Vietnam var i ekonomiskt och moraliskt förfall, det pågick ett lågintensivt krig med Kambodja. Alla akademiker listades och många hamnade i koncentrationsläger, bland annat min mor men hon släpptes efter någon månad eftersom hon var gravid. Det fanns ingen framtid för oss i Vietnam. När jag och min bror blev några år äldre skulle vi tvingas in i armén.

Kiets föräldrar planerade att fly vattenvägen som så många andra gjorde vid den tiden, men han och syskonen förstod inte riktigt vad som var på gång. Pappan byggde en båt som skulle ta dem till friheten, trodde han.

För att inte väcka uppmärksamhet åkte Kiet, hans pappa och bror plus några släktingar i den hemmabyggda båten ut på Saigonfloden. Planen var att hans mamma och systrar och några andra släktingar skulle ansluta i en annan båt, men polisen anade oråd och mamman och systrarna kom aldrig iväg utan fick gömma sig under lång tid. Att fly ansågs som landsföräderi och kunde ge 20 års fängelse.

— Vi åkte rakt ut till havs under sex dygn utan att veta var vi var. Den sjätte dagen såg vi ett holländskt oljefartyg som vi ankrade intill. Kaptenen nekade oss att komma ombord, eftersom de hade ett avtal med Malayisia om att inte ta upp flyktingar.

En besättningsman på fartyget berättade att om flyktingarna satte sin båt i sank så var kaptenen tvungen att ta dem ombord. På så sätt hamnade de alla ombordvarande, varav en baby, i vatten.

— Vi blev upplockade och fördes senare till ett flyktingläger i Malaysia. Vår önskan var att få komma till USA, eftersom min pappa är uppfostrad av en amerikansk missionär och kunde engelska. Men vi blev övertalade att ansöka om att få komma till Sverige med löfte om att vi snabbare skulle kunna återförenas med resten av familjen där.

Det skulle ta drygt ett år innan Kiet fick träffa sin mamma och systrar igen. En kort tid för ett asylärende, men en evighet för ett barn.  Under den här tiden fick han bara prata med sin mamma en gång. Det blev många tårar, minns han.

Kiet, hans pappa och storebror, hamnade först på flyktingförläggning i Flen och kom senare till Katrineholm. Det blev familjens stora lycka, säger han. För i Katrineholm fanns Immanuelskyrkan, nuvarande Mariakyrkan, med alla underbara människor som tog emot dem med öppen famn.

— Framför allt familjen Martinsson som hade barn i samma åldrar som jag och min bror. Vi blev som barn i huset. Utan dem vet jag inte hur det hade gått. Jag hade mycket frustration inom mig och var ganska bråkig och svor som en borstbindare. Men de hade ett fantastiskt tålamod med mig.

Kiet säger att han hamnade i en bubbla av trygghet som han önskar att alla flyktingar skulle få känna. Människorna i Immanuels-kyrkan, som blev deras goda vänner, hade fullt fokus på den lilla flyktingfamiljen. Även i skolan möttes Kiet av förståelse.

— Jag buffrade deras trygghet och kärlek och det blev som en motvikt till allt traumatiskt jag mött tidigare i livet. Gemenskapen med dem var så villkorslös. Jag minns den tiden som ganska oproblematisk, kanske på grund av att vårt synsätt låg så nära de svenska familjernas. Vi var kristna, kom från en relativt välutbildad familj och hade en vilja att lära.

Det har gått bra för familjen Tran i Sverige. Tre av fyra syskon är läkare och har studerat i USA och bor nu där. Även föräldrarna har funnit sig väl tillrätta och fått jobb.

I teveprogrammet Rakt in i hjärtat säger Kiet på en direkt fråga att han tror på Gud. Ju mer han forskat, desto mer har han insett hur mycket det är som vi människor inte förstår, säger han. Han ber varje kväll och inför svåra situationer, men är inte aktiv i någon kyrka eftersom hans svenska fru är ateist.

Nyligen fick Kiet Tran ett erbjudande om en tjänst utomlands men tackade nej med motiveringen att han har en skuld att betala i Sverige.

— Jag är enormt tacksam över att jag fick komma hit och skapa en framtid här, säger han.