Nyhet

Gustaf Björkman: "Utveckla frikyrkans 'mesiga' mansroll"

Låt frikyrkans traditionellt lite mesiga mansroll ses som en tillgång – och utveckla den ännu mer. Det kan vara en lärdom i spåren av #metoo-kampanjen, spår pastor Gustaf Björkman.

Kampanjen #metoo, som uppmärksammar sexuella trakasserier, har på bara några veckor lett till en världsvid diskussion. Kvinnor och män i alla åldrar och sammanhang har lyft fram de övertramp som är en strukturell del av samhället: allt från våldtäkter och övergrepp till oönskade kommentarer och närmanden.

– Det är väldigt tydligt att #metoo inte handlar om enstaka människor som råkat illa ut, utan strukturella problem som vi måste ta på allvar. Att det här händer nu är jag inte så förvånad över, men omfattningen och de stora konsekvenser det fått på kort tid har överraskat mig, säger Gustaf Björkman.

Till vardags är han pastor och församlingsföreståndare i Västerkyrkan i Lund, samt flitig på twitter och andra sociala medier.

– Det är givetvis inte sociala medier som ska vara domstol i de här fallen. Brott och straff ska dömas i en rättegång. Men det är allvarligt hur mycket som varit nedtystat tidigare. Att sexistiska kommentarer från sådana som Trump har kunnat försvaras med förskönande omskrivningar i stil med att det var ”grabbarnas omklädningsrumssnack”.

– Vi har ingen anledning att slå oss för bröstet och tro att de här attityderna och övertrampen inte finns i våra kyrkliga miljöer. Vår fördel är däremot att vi redan har en medvetenhet om att problemen finns, säger Jenny Dobers, regional kyrkoledare i Stockholm som nyligen bloggade om #metoo.

– Jag är tacksam över att vi inte möter kraften av #metoo helt yrvaket. Vi har verkligen arbetat aktivt med Trygga möten inom Equmeniakyrkan. Det är en av Equmenias viktigaste uppgifter att utbilda ledare i våra verksamheter kring hur vi skapar trygga miljöer, motverkar sexism och integritetskränkande handlingar. Och hur vi gör när något händer.

Den samlade kraft som gestaltas i #metoo har gjort intryck på Jenny på många sätt: ”Varje enskild persons berättelse är viktig i sig men blir också en pixel som bidrar till den stora bilden av skev kvinnosyn. /…/ Som så många är jag berörd. Av egna barndoms- och tonårsminnen, alla gånger jag varit för ”snäll” för att säga ifrån, markera mina egna gränser. Av minnen av skam som orättvist ätit mig inifrån. Av insikten om alla gånger jag låtit osmakliga skämt passera”, skriver hon i bloggen.

– Jag tror att de flesta män kan förstå och respektera att det behövs ett vrål som detta för att öka medvetandenivån kring problematiken, fastslår Jenny Dobers.

Denna strukturellt inbakade problematik funderar Gustaf Björkman mycket över, inte minst utifrån sin egen roll som man, församlingsföreståndare och studentpräst – alla positioner där en form av övertag, fördel eller makt inkluderas.

– Jag blev församlingsföreståndare för en stor församling när jag var 33 år. Hade jag varit kvinna tror jag faktiskt inte att jag hade fått en sådan tjänst då. Därför är det extra viktigt för oss som fått dessa förtroenden och möjligheter att fundera på hur vi kan bidra till att lyfta fram kvinnor. Det handlar om våra kvinno- och mansroller, säger Gustaf.

Att tro att sexuella trakasserier och integritetskränkningar inte förekommer inom kyrkan, vore att vara naiv, menar Gustaf, som anser att manskulturen är förhärskande också här.

– Samtidigt har vi inom just frikyrkan ofta fått utstå kritik för att vi haft mesiga mansroller. Det har liksom inte varit så grabbigt utan lite töntigt. Men om det tidigare varit något av ett problem så är det nu en fördel som vi kan använda oss av i #metoosammanhang. Det är vår tillgång! Det är nu frikyrkan ska odla sina mesiga mansroller lite mer!

Gustaf minns sin egen tonårstids stora ungdomsgrupper, där killar och tjejer umgicks oproblematiskt som kompisar, i stora grupper. Att kyrkan kunnat, och kan, erbjuda en arena bortom testosteronstinna mansroller är en stor fördel, betonar han. Hur man arbetar med ungdomskultur är därför en viktig uppgift för kyrkan.

 – Vi måste hjälpa barn och ungdomar som vi möter att få en sund självkänsla, så att de kan sätta gränser och säga ifrån. Markera sin integritetsgräns. Hur vi möter och bemöter varandra, säger Jenny Dobers.

Hon vill inte att #metoo ska leda till något slags ”kollektiv klump i magen av rädsla och kollektiv skuld”, utan istället få oss alla mer på tå inför problematiken.

– Nu kan vi sänka tröskeln för när det är dags att säga ifrån. Att en kvinna inte behöver kallas för humorlös om hon inte skrattar med i ett sexistiskt skämt. Och vi som kyrka kan få visa på ett alternativ till det sexifierade samhälle som vi lever i, betonar Jenny.

Själv tycker hon att det känns stort och meningsfullt att delta i Thursdays in black, Kyrkornas världsråds mångåriga aktion mot våldtäkter och våld (se faktaruta). Den enkla handlingen i bön och solidaritet är ett sätt att agera. Med #metoo har sociala media belyst frågan på ett nytt sätt, konstaterar Jenny Dobers.

– Vi är inte nyvakna över problematiken. Men det känns starkt att uppleva kraften i #metoo. Det är häftigt att se hur en sådan här rörelse plötsligt förlöser något. Man är inte ensam längre, det förlöser skamkänslor när man får höra fler säga att något inte är ok. Och det befriar och gör människor gott.

Anna Hagnell

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar