Gott hopp för pojkar i Peru

För 25 år sedan klev en kanadensisk lärare av flyget i Lima med en dröm om att hjälpa utsatta barn. I dag leder han en verksamhet där 90 barn och ungdomar ges chans till ett bättre liv.

 

 

 

I det kruttorra landskapet i Cieneguilla ett par mil utanför Perus huvudstad Lima ligger CIMA, Centro de Integración de Menores en Abando som en oas i dubbel betydelse. Här har nära hundra pojkar mellan tolv och arton år sitt hem. De flesta har levt ett hårt liv präglat av våld och droger på Limas gator.  Ofta kommer de från familjer som präglats av fattigdom och missbruk. Inte sällan har mödrarna hela ansvaret för barnen.

— Det är inte alls så att de är dåliga mödrar, men många är outbildade, och de arbeten som finns inom räckhåll har så dålig lön att dagarna blir mycket långa för att de ska kunna försörja sig. När barnen kommer hem från skolan finns ingen som kan se till dem, säger Jean-Louis Lebel, CIMA:s grundare och föreståndare.

Det var i slutet på åttiotalet som arbetet med vad som skulle bli CIMA tog sin början. Jean-Louis lämnade sitt hemland Kanada och sitt arbete som lärare med en dröm om att hjälpa barn i nöd. Att det blev just i Peru  var något av en slump. På den tiden fanns ingen större efterfrågan på lärare hos volontärorganisationerna, men med tiden hittade han en kanadensisk organisation som stöttade hans idéer och erbjöd honom en plats i Peru.

— Jag kunde tänka mig att åka vart som helst. Men jag ville komma till en plats där jag kunde stanna och arbeta långsiktigt.

Då fanns inte heller mycket kunskap i i-länderna om gatubarnsproblematiken. När Jean-Louis Lebel kom till Lima rörde sig hundratalet barn kring Plaza San Martin mitt i staden. Han började gå dit varje dag under ett halvårs tid med sikte på att vinna pojkarnas tillit och respekt, och så småningom hjälpa dem att lämna livet på gatan. Han ser tillbaka på den tiden och minns särskilt en händelse.

— På torget där barnen brukade vara samlades varje kväll en grupp män för att diskutera politik. Det hände att barnen retade upp dem eller till och med rånade dem. En kväll när jag stod och pratade med barnen kom männen skrikande mot mig. De trodde att det var jag som skickade barnen för att råna dem. En man tog tag i mig för att ta mig till polisstationen. Jag bad att få förklara vad det var jag höll på med och berättade att jag höll på att söka pengar till ett ställe de kunde vara på, men att jag först måste vinna deras förtroende. Mannen som tagit tag i mig ropade: ”En applåd för den här gentlemannen”. Sedan var allt lugnt.

Det tog ett par år innan det fanns möjlighet att hyra en lägenhet ett par kvarter bort, och barnhemsverksamheten kunde ta form med plats för åtta barn i taget.

— Det var en svår period. Jag hade ingen utbildning i ämnet eller erfarenhet av sådant arbete, men kunskaperna jag hade som lär-are hjälpte mycket.

24 år senare sitter vi på läktaren till barnhemmets fotbollsplan och samtalar i väntan på att barnen ska komma hem från skolan. Nu finns en personalstyrka på 40 personer. Ekonomiskt stöd kommer från olika grupper i hela världen, men från den peruanska staten kommer ingenting och ekonomin är ett ständigt bekymmer. Även om Peru klarade finanskrisen ganska bra drabbades givarländerna hårdare. Man kan bara betala minimilön till den stora personalstyrkan och i slutet på månaden är reserverna ofta tömda. Men i sista minuten har det alltid löst sig, och de har alltid lyckats ställa mat på bordet. Att hjälpa barn i nöd är ingenting man blir rik på. Men för Jean-Louis Lebel är det ett kall.

— Det här är inte min plats eller någon annans. Det är Guds plats och Guds arbete. Det är ett privilegium för oss att arbeta för honom.

Vid halvtvå-tiden är lunchen bestående av ris, grönsaker och kött färdig. Barnen ställer sig i kö för att i blå hinkar ta med sig maten till sina respektive hus där två pojkar är ansvariga för serveringen och en för bordsbönen. De äter i tystnad. Efter maten går Jean-Louis runt och småpratar med barnen om livet och om fotboll. Han har en mild framtoning och tar god tid på sig att lyssna. Samtidigt utstrålar han auktoritet, och det är tydligt att barnen har stor respekt för honom.

En av nykomlingarna kommer med sina föräldrar. Det visar sig att han har rymt från CIMA, och efter en stunds samtal med personal och föräldrar bestämmer han sig för att följa med föräldrarna hem igen. Han känner sig inte redo för att bo här, något som inte alls är ovanligt.

Att barnen kommer och går i början händer ofta, berättar Jean-Louis. För honom och organisationen är frihet ett nyckelord. Barnen måste själva välja att vara där, kan när som helst lämna hemmet, och är alltid välkomna tillbaka om de vill.

— Om föräldrarna tar hit sitt barn mot hans vilja säger vi nej. Att ha barn här som inte vill  skulle skapa dålig stämning i gruppen.

Vilan blir kort. Klockan mitt på gårdsplanen kallar till eftermiddagens aktiviteter. Några går till hantverksrummen och sina olika projekt. I verkstaden lär sig ett par pojkar att svetsa. På fotbollsplanen tränar en grupp på en koreografi. Gården har också grönsaksodlingar, bikupor, grisar och marsvin. Här har sextonårige Luis Enrique Vega till uppgift att ge marsvinen hö. Han är allvarlig och eftertänksam. Ett år har gått sedan han på eget bevåg sökte sig hit. För hans del var det ett internetberoende som gjorde att han till slut hamnade på gatan.

— Förut satt jag på internetkaféer och spelade dataspel och kollade saker på nätet hela dagarna. Ibland bodde jag på gatan och till slut var jag inte välkommen hem till mina föräldrar. Då hittade jag CIMA på nätet. Jag kände ingen här, men det gick bra. Jag har blivit väl behandlad hela tiden.

Barnen ligger långt efter sina jämnåriga när det gäller läs- och skrivkunnighet, och har svårt att komma ifatt i alla ämnen. Dagarna slutar därför sent, vid niotiden på kvällen, med läxläsning. Att dagarna är långa och reglerna stränga tycker Luis Enrique bara är bra.

— Jag är van att gå upp tidigt. Här går jag upp kvart över fem och gör iordning allt inför dagen, tvättar mig, går till morgonbönen, äter frukost och går till skolan. För mig är det här en plats där huvudet och tankarna får vila. Jag blir lugn av att veta vad jag ska göra varje dag, och jag tycker vi lär oss roliga och bra saker. Det kommer jag ha nytta av i framtiden. Då vill jag bli ingenjör och jobba inom industrin.

Under de år som Jean-Louis har arbetat med barnen har mycket förändrats. Gatubarnen har rört sig från Plaza San Martin till Limas ytterområden. Nya utmaningar uppstår i takt med samhällets skiftningar. Luis Enrique delar sitt internetberoende med många, och nya gängkulturer har uppstått. Arbetet för CIMA ser inte ut att ta slut på länge. Jean-Louis Lebel har vid 76 års ålder själv inga tankar på att dra sig tillbaka.

— Jag har många drömmar kvar. Vi har gott rykte och jag hoppas att staten en dag kommer att skapa verksamheter som vår. Jag drömmer också om att starta en utbildning för lärare som kan arbeta med gatubarnen.

 

Text och foto:

Johannes Frandsen

Mattias Lundblad

 

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

 

Till minne