"Genom glädjen förvandlas kyrkan"

William Cavanaugh föddes in i ett katolskt hem där tron var så självklar att man inte pratade om den.

– Jag skulle egentligen bli ingenjör men blev fast i teologin efter att ha läst en introduktionskurs på universitetet. Min tro formades genom den katolska lekmannaorden som jag engagerade mig i. Under några år bodde jag så i Chile, där jag deltog i ett arbete med socialt utsatta människor, där jag mötte en kyrka som gjorde motstånd mot militärregimens brutala politik.

– Vad var det för typ av motstånd  kyrkan gjorde? 

– Regimens strategi var att sprida rädsla och splittra folket, kyrkans motstånd var att samla folket. Man inbjöd till workshops för arbetslösa och öppnade soppkök för de fattiga. Kyrkan uteslöt torterare från att delta i nattvardsgemenskapen och spred sanningen om regimens tortyr. 

Cavanaugh återkommer ofta till den kristna gemenskapens betydelse. Kyrkan som måste våga vara kyrka.  Under hans storseminarium under kyrkokonferensen nu i helgen betonade han att synliga gemenskaper som förverkligar evangeliet i handling är det ”bästa vittnesbördet kyrkan har att erbjuda.”

– USA blir allt mer och mer sekulariserat. För de flesta av mina studenter är det helt ”okej” med Gud, och de tycker Jesus är ett bra föredöme, men väldigt få ser någon mening med kyrkan. Det är den riktigt stora utmaningen. De tycks tro att de möter Jesus på egen hand, och de kan det, men det är inte tillräckligt.  

– Hur gör du för att dina studenter ska upptäcka mer av kyrkan?

– Jag undervisar i ett ämne som heter ”En global kristenhet”, och när studenter upptäcker att kyrkan är större än det egna lilla sammanhanget händer något. Kyrkans gemenskap spränger våra gränser, även nationens. Dess världsvida dimension hjälper oss att inse att det amerikanska sättet att vara kristen inte är det enda. 

Så berättar jag för Cavanaugh om mina egna teologiska studier, då det var lätt att ha radikala uppfattningar om församlingen. Det blev mycket svårare när jag började som pastor i en vanlig församling, med helt vanliga människor som har helt vanliga jobb. Då var det mycket svårare att tro på att kyrkan kan göra skillnad.

– Det är tröstande att vi tror att det är Gud som gör skillnaden, inte vi. Just därför måste förändring börja i liten skala. En bra början är att diskutera de utmaningar vi står inför just nu. Det kan gälla hur vi äter, hur vi välkomnar flyktingar eller hur vi ber och sedan tålmodigt väntar på vad som kommer att ske. 

Vi fortsätter att prata om den svenska välfärdsstaten som de flesta svenskar har stark tillit till. När vi blir sjuka eller förlorar vårt arbete utgår man ifrån att samhället kommer att ta hand om oss. Jag undrar vad som kravs för att kyrkan i Sverige ska kunna ta hand om de svaga på ett bättre sätt än vad samhället redan gör.

– Jag tror inte det är så enkelt som att vi ska välja mellan stat eller kyrka. Samtidigt kan vi aldrig delegera bort hjälpen till våra medmänniskor åt institutioner. Vissa menar att vi inte blir beroende av varandra när samhället tar hand om människor på ett professionellt sätt. Problemet med den synen är att vi distanserar oss från utsatta människor så att vi inte längre behöver möta varandra. 

– På senaste tiden har flyktingkrisen gjort det tydligt att den svenska staten är oförmögen att hantera en humanitär katastrof av det här slaget.

Vad ska kyrkan göra om den vill ta vid där staten inte räcker till?

– Alla lokala församlingar skulle till exempel kunna ta emot minst en flyktingfamilj. Det kanske innebär att vår bekvämlighet utmanas och att det blir stökigt i församlingarna. Men kärleken kan aldrig bli en princip. Det är att möta varandra ansikte mot ansikte, och att älska den person som kommer i min väg. 

Som avslutning undrar jag om Cavanaugh har några råd till Equmeniakyrkan och dess uppdrag att forma lärjungar till Jesus i dag.

– Jag har bara varit på er konferens några dagar så jag är inte den bäste att ge några råd. Samtidigt är jag övertygad att den teologiska visionen om en inkarnerad Gud som möter oss på ett kroppsligt och konkret sätt utgör alla kyrkors centrum. Det innebär bland annat att vi möter Gud i mötet med varandra.  Vi kan inte tvinga fram förändringar genom dåligt samvete. Vad vi än gör är det alltid glädjen som är det viktigaste. Och glädje uppstår i möten mellan människor. Om det är tro på Gud Equmeniakyrkan formar, så är det alltid något vackert.