Fullsatt med fredspristagare i Stockholm

De tre kvinnorna fick Nobelpriset tillsammans ”för sin ickevålds-kamp för kvinnors säkerhet och kvinnors rättighet till full delaktighet i fredsbyggande arbete”.
-Ingen kan engagera sig i en icke-våldskamp utan att tro på en högre makt, förklarar Leymah Gbowee, en av initiativtagarna till Women of Liberia Mass Action for Peace, en starkt bidragande faktor till att inbördeskriget i Liberia fick ett slut.
-Därför är religionen så viktig för oss.
Hon berättar hur kvinnorna engagerades i rörelsen.
-På fredagarna gick vi till moskén, på lördagar till marknaden och på söndagarna till kyrkan.
Men innan Leymah Gbowee talar inleder presidenten. Ellen Johnson Sirleaf, som nyligen omvalts till Liberias president, har en svag röst. Kanske är hon trött efter några intensiva nobeldagar, kanske är det mikrofonen som krånglar. Men hennes torra kommentarer går fram ändå.
-I början av din politiska karriär, kritiserade du väl general Samuel Doe, börjar moderator Nathalie Beser, från UI.
-Kritiserar? Fnyser Ellen Johnson Sirleaf, jag gjorde mycket mer än så.
Hon dömdes till tio års straffarbete, men släpptes ganska snart och gick i exil.
Nu är hon själv president, omvald för andra gången.
-Jag önskar att jag kunde ha ett helkvinnligt kabinett, suckar hon. Men så många kandidater finns inte att välja på.
-Kvinnor arbetar hårdare, och är ärligare och mer känsliga. De har helt enkelt en mildare slags effektivitet.
Diplomaten Pierre Schori, som sitter med i panelen, frågar hur hon då integrerar män i sin nationella policy.
-Tja, suckar Ellen Johnson Sirleaf. En del äldre män är förlorade. Men annars kan män också känna sig friare nu när alla kan konkurrera på lika villkor.
Både hon och Leymah Gbowee ger samma svar på frågan om vad som är en god biståndspartner.
-Det är den som respekterar våra prioriteringar, säger Ellen Johnson Sirleaf.
-Den som gör som vi säger och inte försöker diktera för oss, säger Leymah Gbowee.
Sen tackar hon Gud för att hon inte är president och måste vara diplomatisk.
Den gemytliga atmosfären sjunker flera grader när det blir den jemenitiska journalisten och aktivisten Tawakkol Karmans tur att frågas ut. Hon satt i sitt tält på ett torg i Jemen och mottog nyheten om att hon vunnit fredspriset, berättar hon.
Sen får hon flera frågor om vad som händer nu, när islamisterna växt sig starkare och det bara sitter två kvinnor i Jemens parlamentet.
Hon svarar tålmodigt att hon inte vill ha en religiös styrning av landet, att religionen bör vara personlig.
-Jag är inte rädd för extremister, trots att jag blivit hotad och man uttalat fatwor över mig.
-Om vi hade varit rädda hade inget av det här hänt.
Pierre Schori frågar vidare om islam kontra politisk islam och då har Tawakkol Karman plötsligt fått nog.
-Jag är inte här för att försvara religion, men det är allt ni frågar om. Det känns inte som att jag är här för att fira alls.
-Det här frågar ni inte människorna som kämpar ute på gatorna. Det enda problemet vi har är feltolkningar och missförstånd av islam.
Annika Ahlefelt