Försoning är ingen quick fix

Försoning handlar om att hitta verktyg som gör det möjligt att leva vidare, sida vid sida med det som hänt. Det säger diakon Ebba Älverbrandt som har egen erfarenhet av att vara ett brottsoffer.

Ebba Älverbrandt är diakon i Svenska kyrkan i Malmö, närmare bestämt Fosie kyrka med Lindängen och Hermodsdal som arbetsfält. Det är ett av landets mest socialt belastade område som skapat rubriker de senaste åren genom de många skjutningar som skett där. Statistiken för kriminalitet och barnfattigdom är bland de högsta i landet.

– Vi som jobbar i kyrkan möter många rädda och oroliga människor. En del av dem är brottsoffer som behöver hjälp med att gå vidare med sina liv, säger hon.

I sin tjänst som diakon arbetar Ebba främst med socioekonomisk utsatthet, flykting- och integrationsfrågor och freds- och försoningsarbete. Hon är engagerad i den ideella organisationen Försoningsgruppen som hämtat sitt program från Pollsmoorfängelset i Sydafrika. Där arbetar organisationen Hope Prison Ministry som Försoningsgruppen har ett samarbete med sedan 2011.

Ulrika Fritzon, då tjänstledig fängelsepräst, fick tillstånd att översätta deras program till svenska och det har använts med gott resultat i Malmö, med deltagare från anstalten Tygelsjö och Avenbokens behandlingshem.

– Vi arbetar med det som kallas en reparativ rättvisa, som går ut på att reparera och hela skadade relationer genom att ta ansvar. Det gör brottsförövaren genom att erkänna sin berättigade skuld, visa sann ånger, be om förlåtelse och kanske framför allt genom att lyssna till brottsoffrets berättelse och utifrån hans eller hennes behov försöka ställa till rätta den skada som brottsförövaren orsakat.

Ebba poängterar att det inte i första hand handlar om medling i en konflikt mellan två parter för att nå fram till ett samförstånd. Ett brott är nämligen inte en konflikt utan en kränkning av ett eller flera brottsoffer.

– Vi arbetar med grupper på 4–16 personer som är motiverade att vara med. Många av dem mår väldigt dåligt av vad de har gjort, men förmår inte att på egen hand ställa saker till rätta, säger hon.

Försoningsprogrammet, som har brottsoffret i fokus, börjar med en intensivvecka av samtal och arbete med insikt, ansvar, förändring. Veckan avslutas med att förövaren, om han eller hon så vill, möter sina indirekta brottsutsatta; familjer och närstående. Därefter följer fem veckors uppföljning. Målet är att förövaren ska möta personen som utsatts för det direkta brottet.

– Det är många som skadas när ett brott begås. Vi har fått vara med om fantastiska möten när förövare har träffat sina indirekta eller direkta brottsoffer och fått lyssna till deras berättelser och känslor.   Många har stängt av sina känslor under lång tid men när de kommer till insikt och får be om förlåtelse så kan man se att de blir befriade.

Under 2017 kommer Försoningsgruppen att börja arbeta på ytterligare tre anstalter. Ebba Älverbrandt är övertygad om att försoning är möjlig och en förutsättning för att bli av med den existentiella skuld som ett icke försonat brott innebär.

– Men försoning är inte en quick fix. Det kan ta år av sorg och kamp innan försoning sker. Men varje gång är det ett mirakel, ett gudsbevis, som man kanske inte trodde var möjligt.

Ebba talar av egen erfarenhet. Hon är själv ett brottsoffer.

– Under många år mådde jag  mycket dålig och blev självdestruktiv, men som ung vuxen började jag i terapi hos en fantastisk psykolog. Hon hade alltid ett smalt guldkors hängande utanpå polotröjan och många år senare fick jag veta att hon var kristen. Där började en försoningsprocess som skulle ta mig åtta år innan jag kunde möta min brottsförövare.

Under terapin uppdagades brottshändelsen och inte förrän då kopplade hon samman brottet hon varit utsatt för och hur hon nu mådde. Under den här tiden kom också gudsfrågorna upp. Ebba har ingen kristen tro med sig hemifrån och tänkte att det i alla fall inte kunde finnas någon Gud som lät henne få utstå sådana svårigheter. Istället började hon intressera sig för personlig utveckling och nyandligt sökande.

– Samtidigt som jag i slutet av 90-talet utbildade mig till hälsopedagog på högskolan i Gävle besökte jag nyandliga hälsomässor. Det var under en tid då jag vet att kyrkorna var ganska skeptiska till det man kallade new age och nyreligiösa rörelser, men jag är tacksam över att jag kom i kontakt med dem. Det öppnade mig för ett andligt sökande.

Ebba hade aldrig känt någon kristen så när hennes syster berättade att hon hade gått en Alpha-kurs och nu var kristen så blev hon rädd. Men nyfikenheten var väckt och Ebba hade tusen frågor. Till slut tröttnade systern och sa att ”du får också gå en Alpha-kurs”.

– Märkligt nog fick jag syn på en annons i lokaltidningen om att det skulle bli en Alpha-kurs i missionshuset i Skillinge, där jag har mitt barndomshem. Jag var nog en jobbig deltagare som aldrig fick nog med svar på mina frågor. Ett par av ledarna brukade stanna kvar och ge mig extra tid. Jag började läsa Bibeln, men var väldigt skeptisk.

Ebba hade inga problem med Gud och den Helige Ande. Men däremot med Jesus. Hon kunde inte ta till sig att han skulle vara Guds son och född till människa. Det krävdes en speciell upplevelse för att övertyga henne.

– Jag låg i mitt flickrum hemma hos mina föräldrar och såg ett skimrande vitt ljus komma in genom fönstret och gå rakt in i min kropp. Mina armar sträcktes ofrivilligt upp och jag hörde mig själv säga: Jesus, välkommen in i mitt liv. Jag kände att jag var räddad. Det här var en så stark upplevelse att jag aldrig har kunnat förneka den.

En månad senare sökte Ebba upp sin brottsförövare. Det blev ett bra möte även om han inte bad henne om förlåtelse. Hon kände att hon hade nåd över och kunde säga att hon förlät honom, utan att negligera brottet.

– Jag behövde göra detta för att sätta mig själv fri. Efter mötet kände jag att jag kunde gå vidare som en fri människa. Brottsförövaren hade inte makt över mig längre. Det betyder inte att jag aldrig tänker på vad jag har varit med om. Konsekvensen av ett brott kan dyka upp vid de mest oväntade tillfällen. Det gör även något med vår tillit till andra människor, vår självkänsla och våra rädslor.

Ebba har användning av sina egna erfarenheter i arbetet med fred och försoning. Hon säger att Jesus hade en förvandlande pedagogik som kyrkan har mycket att lära av.

– Vi är duktiga på att hjälpa människor i nöd och erbjuda gemenskap, men vi borde också satsa på mer långsiktiga förändringsmetoder som kan förvandla livet.  Kyrkans diakonala uppgift är inte bara att vara brobyggare mellan kyrka och samhälle utan också mellan Gud och människan, människor emellan och mellan människa och skapelsen.

 

Christina Larsson
031-69 32 38

Kommentera

Tack för en viktig artikel!

Försoning handlar inte om att villkorslöst förlåta och acceptera brott och synd som man utsatts för.
Försoning handlar om att respektfullt få bekräftelse för att brotten, kränkningarna och synderna man utsatts för var fel.

Då kan man gå vidare och leva ett gott liv igen.

FLER NYHETER

Topplistan