Flyktingarna blev en kick för Siljansnäs

I Siljansnäs finns ett före och ett efter fredagen 18 september 2015.

Det var vid midnatt det plingade till i Britt-Marie Laurells mobiltelefon med ett meddelande från kommunalrådet att 120 flyktingar var på väg till Siljansnäs. De flesta var män, men det fanns även familjer med barn med i bussarna på väg till Siljansnäs hotell som skulle fungera som ett akutboende.

Britt-Marie, som är politiskt aktiv och även engagerad i Siljansnäs frikyrkoförsamling, berättar om den febrila aktivitet som startade redan på morgonen efter att flyktingarna anlänt.

– Det fanns ingen utsedd samordnare men människor med stort hjärta, organisationsförmåga och kreativitet satte genast igång för att se hur man kunde hjälpa till. Vi åkte till hotellet med kläder, leksaker och annat som vi kunde bidra med. 

Lika snabb var reaktionen på sociala meder från en grupp personer i byn som var negativa till att få flyktingar till grannar. De uttryckte rädsla för vad som skulle kunna hända om det kom främlingar till byn. När Ingegerd Kyller, ordförande i Siljansnäs frikyrkoförsamling, förstod att en del av byborna var rädda för vad den nya situationen skulle innebära bjöd hon direkt in en representant från förläggningen till kyrkan för att berätta om tankarna med boendet.

– En del av rädslan bygger på okunskap, så det var viktigt att få så mycket information som möjligt, säger hon.

För att mobilisera alla goda krafter startade Mona Laurell en Facebook-grupp som senare fick namnet Siljansnäs Hjälper.

– Jag var ute och gick med hunden och träffade en man i sockenföreningen. Tillsammans bestämde vi oss för att vi inte skulle låta oss stoppas av de negativa rösterna utan att istället agera för att hjälpa flyktingarna. På kort tid fick vi mer än 1000 följare.

Facebook-gruppen blev sedan en plattform för det fortsatta hjälparbetet. Siljansnäsborna började samla in kläder och ordna aktiviteter för de nyanlända.

I en socken med 1900 invånare känner många redan varandra, men efter det att flyktingarna anlände har nya gemenskaper uppstått. Byborna själva kallar det nya samarbetet mellan kyrka, idrottsförening, sockenråd och privata initiativ för en ”salig röra”.  

– Vi känner att vi har behövt varandra i det här arbetet. Många goda krafter tillsammans kan åstadkomma saker som vi inte klarar av var och en för sig, säger Britt-Marie Laurell.

Hotell Siljansnäs var tänkt som ett akutboende under tre veckor men fungerar efter ett år fortfarande som tillfälligt anläggningsboende. Några månader efter att de första flyktingarna kom till Siljansnäs öppnades även en stugby som asylboende. I augusti meddelande dock Migrationsverket att flyktingarna skulle få lämna boendet i stugbyn på grund av en avtagande flyktingström. Nu skulle de flyttas till ett annat boende i Älvdalen där det fanns plats att ta emot dem.

Det blev stor sorg, både hos Siljansnäsborna, som fått många vänner bland flyktingarna, och bland flyktingarna själva.   Många av barnen hade börjat skolan och fått kompisar i fotbollslaget. De vuxna hade börjat knyta vänskapsband och i frikyrkoförsamlingen deltog flera i Alpha-kurser.

– Det var stor sorg i skolan, berättar Britt-Marie Laurell.

– Barnen grät och lärarna grät. När vi frågade de vuxna så var det ingen som ville flytta från Siljansnäs.

Där började ett febrilt engagemang för att skapa en ekonomisk grund för att de asylsökande skulle kunna fortsätta bo i stugbyn. Tack vare generösa donationer från privatpersoner och företag har man lyckats sy ihop det som nu kallas Siljansnäsmodellen. Den bygger på att stugbyns ägare, Valbona Shala, hyr ut stugorna till självkostnadspris. Det betyder att familjerna kan stanna åtminstone några månader till. Under den tiden hoppas man att flera får besked om uppehållstillstånd. Då tar andra system i samhället vid.

– Jag har egna erfarenheter av att vara flykting och jag har själv arbetat med integration, men har aldrig tidigare sett ett sådant engagemang. Det jag ser här i Siljansnäs är att civilsamhället har gripit in och gör något bra där myndigheterna, politiken och samhället misslyckats, säger Valbona Shala i en SVT-intervju.

De asylsökande som bor i Siljansnäs, antingen på förläggningarna eller i egna boende, talar samstämmigt om det varma mottagandet och om Siljansnäsbornas generositet.

– Vårt liv började när vi kom till Siljansnäs. Här såg man oss som människor. Vi är hemma nu, säger Ahmed som flytt från Syriens huvudstad Damaskus tillsammans med fru och två barn.

Han är född muslim men har konverterat till kristendomen och deltar nu i Frikyrkoförsamlingens verksamhet. Det gör också Jakob, som kommer från Aleppo. Även han har konverterat.

– Redan när jag bodde i Syrien mötte jag kristna och blev intresserad av deras tro. Jag attraherades av det kärleksfulla budskapet. Så fick jag se Jesus i en syn och möttes av denna kärlek. Det blev min dröm att få konvertera.

Kvar i Aleppo finns Jakobs fru och fyra barn. Han väntar tålmodigt på besked om att få stanna och kunna ta hit sin familj. Under tiden arbetar han som elevstödjare i skolan i Siljansnäs. Jakob säger att han inte nog kan beskriva det fantastiska engagemanget mellan olika parter för att få honom och andra flyktingar att känna sig hemma.

– De har sett både till våra materiella och andliga behov, sammanfattar han.

Elin Sved flyttade med sin familj från Stockholm till Siljansnäs för några år sedan för att få bo på landet. Men hon saknade storstadens mångkultur. Under det senaste året har det förändrats.

– Vi är nu fosterföräldrar för en flyktingpojke och det fungerar jättebra, berättar hon.

Även Elisabeth Milutin och hennes man är familjehem för en pojke från Afghanistan. 

– Vi har känt oss ganska maktlösa inför flyktingsituationen, nu äntligen fick vi göra något. Möjligheten knackade på vår dörr, säger hon.

Flera av de något äldre ensamkommande flyktingarna har ”adopterat” en mamma eller pappa bland byborna.

För Siljansnäs Frikyrkoförsamling (som bildades när pingstförsamlingen och missionsförsamlingen gick samman 2010) har den nya situationen vänt upp och ner på det invanda.

– Vi har tvingats att leva i förändring och kan inte göra som vi alltid har gjort. Att vi har fått så många i vår närhet som har en annan tro har också inneburit att vi måste tänka på var vi själva står, säger pastor Lars Fridborg.

Han är mycket tacksam över det som hänt och gläds åt samarbetet mellan olika parter i Siljansnäs. Hela samhället har upplevt att man hör ihop, säger han.

– En del av flyktingarna säger att deras liv började när de kom till Siljansnäs. Vi som församling skulle nästan kunna säga att det även blev starten på församlingens nya liv när flyktingarna kom.