Sällan har ett fredspris setts så rättmätigt och hyllats så som årets som norska Nobelkommittén beslutat ska gå till Nadia Murad och Denis Mukwege. Andra gånger har kritiken varit hård. Här listar Sändaren några flippar och floppar.
1973: USA:s utrikesminister Henry Kissinger fick priset för eldupphöravtalet i Vietnamkriget, samtidigt som USA bombade Kambodja.
1978: Anwar Sadat och Menachem Begin. Två krigshökar som beslutade sig för att sluta fred.
1984: Populär pristagare; sydafrikanske biskopen Desmond Tutu.
1991: Aung San Suu Kyi. Var politisk fånge när hon fick priset. Nu är hon Burmas statskansler och ryktet har fläckats betänkligt sedan hon som landets ledare visat hårdföra metoder bland annat mot folkgruppen rohingya.
1994: Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin fick priset efter att ha skrivit under Osloavtalet. Blev inte mycket fred i Israel/Palestina av det.
1999: Läkare utan gränser, populära pristagare.
2009. Barack Obama. Bara några månader efter att han tillträtt som president tilldelades han fredspriset. Att en president i ett krigförande land fick nobelpriset ifrågasattes, även om Obama som person och politiker var populär. Obama ifrågasatte även själv utnämningen.
2012. EU. Ett val som inte mötte någon större entusiasm.
2017: Antikärnvapen-organisationen International Campaigne to Abolish Nuclear Weapons. Hyllat bland annat av Kristna fredsrörelsen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR