Farligt för filippiner att utmana makten

Den som berättar är Donna Quidayan, regional ledare i Los Banos för människorättsorganisationen Karapatan. Vilka ”de” är, kan man inte så noga veta. Militären, säkerhetspolisen, paramilitära grupper? Formellt är Filippinerna en demokrati med val av både president och vice president, av såväl senat som representanthus efter amerikansk modell. I praktiken är det si och så med demokratin.

Landet är i hög grad ett feodalt samhälle, där makten ligger hos 13 rika klaner/familjer. I kraft av sina resurser dominerar de såväl politik som ekonomi. Systemet har sina rötter i den koloniala historien: Spanjorerna styrde med början 1521 Filippinerna fram till 1898, då USA tog över fram till 1946. Då blev landet äntligen fritt efter att några år under andra världskriget även ha varit ockuperat av Japan.

Gapet mellan rika och fattiga har förblivit stort och snarast tenderat att växa, med undantag för korta perioder då någon president försökt föra en mer progressiv politik med sociala program och jordreformer. Nuvarande nyliberala politik ökar definitivt klyftorna, som utgjort en grogrund inte bara för hundratals grupper för mänskliga rättigheter utan även för väpnade rebellgrupper som till exempel maoistiska New People’s Army (NPA) och flera islamiska grupper — de senare i söder. Diktatur rådde från 1972 till 1986, då Ferdinand Marcos störtades av den folkliga EDSA-revolutionen (Epifanio de los Santos Avenue).

Genom EDSA II tvingades president Joseph Estrada avgå 2001 på grund av grov korruption och hamnade senare i fängelse. Estradas efterträdare Gloria Macapagal Arroyo mötte samma anklagelser, införde tillfälligt undantagstillstånd, förlorade sin politiska trovärdighet men valdes ändå in i senaten 2010. Under hennes styre var det extra farligt att vara journalist: tio mördade per år. Numera ”endast” två per år. Även kyrkorna, som United Church of Christ in the Philippines (UCCP), som Karapatan samarbetar med, drabbades hårt av förföljelser med 23 mördade medlemmar och pastorer som resultat.

Dessutom kidnappades pastor Berlin Guerrero 2007 på hemväg från en gudstjänst. Ett stort medialt larm räddade troligen hans liv. Han anklagades först för att ha varit regional sekreterare för det förbjudna kommunistpartiet och senare för mord på en fackföreningsledare! Efter tortyr och över ett år i fängelse blev han dock frikänd i domstol och finns nu med sin familj i Australien. UCCP har — med starkt stöd från National Council of Churches in the Philippines, alltså Filippinernas kristna råd— väckt åtal mot Arroyo som ytterst ansvarig för förföljelserna, men rättsprocessen drar ut på tiden.

Regimkritiska organisationer har också förföljts under den nuvarande presidenten Benigno Aquino, som tillträdde 2010 och då hälsades med stora, numera svikna, förväntningar. Karapatan rapporterar 222 utomrättsliga mord och 23 kidnappningar fram till senaste årsskiftet. Omkring hälften av fallen gäller bönder och deras ledare, däribland sådana som är knutna till Fair Trade Centers, som ses som ett hot mot mäktiga ekonomiska intressen. Tre UCCP-medlemmar har dödats

Trots riskerna fortsätter kyrkan konsekvent att arbeta för mänskliga rättigheter och har gjort så ända sen den bildades 1948 i en process liknande Equmeniakyrkans. Av hemsidan framgår att det är en del av trosbekännelsen att ”handskas med orättvisa och ofred och att man stärks genom en känsla av andlighet som förnyas genom en konsekvent fördjupning i fredsfrågan.”

Kyrkan har omkring 2500 församlingar, 2 000 pastorer och 800 000 — 1 000 000 medlemmar. Statistik är kanske inte Filippinernas främsta gren, vare sig i civilsamhället eller inom de officiella institutionerna. Befolkningsstatistiken till exempel  bygger delvis på uppskattningar.

Ekonomiskt har de senaste åren inneburit en ökad tillväxt men på de allra fattigastes bekostnad. Den politiska utvecklingen är inte hoppfull.

Bernt Jonsson