Eurasien blir Andreas nya fokus

Andreas Karlsson är trebarnsfar och gift med en ryska. I hemmet talar barnen och mamma ryska, vilket gör att han — även om han är noga med att säga att han själv inte kan prata ryska, har viss förståelse av språket. Det tror han var en av anledningarna till att han erbjöds jobbet som samordnare för regionen.

— Jag förstår ryska men det är väl mer på barnnivå, om man säger så. Men jag tror också att jag har ganska bra förståelse för den slaviska kulturen, hur de tänker där och hur det fungerar i det ryska samhället, säger han och tror det var en av anledningarna till att han erbjöds tjänsten. Under sammanlagt ett år, utspritt över flera perioder, har Andreas Karlsson bott i den ryska staden Ekaterinburg. Under den tiden fick han dela församlingsgemenskapen med en rysk församling som han fortfarande känner väldigt starkt för.

— Jag har väldigt många goda vänner i församlingen där borta, och har ett rätt så bra kontaktnät i området. Men jag har ju varit mest i Ryssland och har inte så stor koll på de andra länderna i regionen ännu. Det kommer nog vara den största utmaningen att sätta sig in i.

— Jag tror det är viktigt att vara lyhörd och känslig för det som händer där borta just nu. När jag bodde i Ekaterinburg märkte jag att staden präglades av en väldigt stor framåtanda. Utvecklingen går väldigt snabbt i de länderna.

Utöver Rysslandskännedomen har Andreas Karlsson även studerat flera år utomlands, fast  i en helt annan del av världen. Pastorsutbildningen gick han på North Park University i Chicago. Sedan examen år 2000 har han varit bofast på den svenska västkusten som pastor i Donsö missionsförsamling. Men trots erfarenheten av att bo utanför Sveriges gränser känner han inte att det skulle vara något särskilt stort intresse för internationella frågor som driver honom, utan snarare en kärlek till församlingar och kyrkor.

— För mig spelar det inte alls någon stor roll om de är i Sverige eller i Ryssland eller i vilket land som helst. Det är en kärlek till Gud genom församlingar som driver mig. Mitt intresse är mer inriktat på vad Gud gör eller vill göra i en kyrka än i vilket land den ligger.

Han ser fram emot att påbörja sitt nya jobb på Equmeniakyrkans kontor i Stockholm och hoppas att den stora kulturskillnaden mellan Ryssland och Sverige ska innebära att bägge länderna kan lära av varandra. 

— Jag hoppas att jag kan bidra till att hela Equmeniakyrkans arbete i den regionen leder till att fler kommer till tro på Jesus. Det är så klart det övergripande målet, men sedan vill jag stärka de lokala församlingarna och lära känna deras företrädare för att se vad som driver dem och vad de har för arbete i församlingen. 

— Det finns en del projekt igång där och samarbeten med olika systerkyrkor, och där vill jag mer än gärna ta del av deras driv eller passionsiver, säger han innan han berättar vidare om vad han vill tillföra jobbet även på hemmaplan.

— En önskan jag har är också att församlingar i Sverige ska bli mer delaktiga i hela kyrkans mission, så att de kan känna en delaktighet i det som händer i andra länder. Det får inte bara bli något som man tänker att samfundet som man tillhör gör. 

De största utmaningarna Andreas Karlsson tror att han ställs inför i sitt nya jobb är att handskas med ett område som tampas med väldigt många olika sorters problem jämfört med Sverige  — både i församlingslivet och i hela samhället. Han säger att han mest kan prata för Ryssland men att det där finns enorma problem med väldigt många saker som blir grundläggande även för församlingsbyggandet i landet. Framförallt är det en stor skillnad för den traditionelle gudstjänstbesökaren.

—  I Sverige blir det lätt så att det är ungefär  samma typ av människor som går på gudstjänsterna, men i Ryssland kan det till exempel sitta en VD för ett jättestort företag bredvid någon som kommit ut från ett drogrehabiliteringshem. Det är väldigt många olika typer av människor som går i gudstjänst, inte minst för att kyrkorna har ett mycket stort socialt arbete. Det gör att det blir en väldigt intressant mix i församlingarna.

En annan stor skillnad som han tar upp i jämförelsen mellan det svenska och det ryska kyrkolivet är att det på sätt och vis är enklare att hjälpa nödställda och utslagna i det ryska samhället. Något han tror kan hjälpa honom mycket i arbetet som samordnare.

— Där är det vanligt att folk har problem med alkohol eller narkotika, och problemen är synliga. I Sverige är det många med problem som sitter på insidan — människor mår dåligt men förstår kanske inte så ofta vad det beror på. I Ryssland kan det alltså vara lättare att hitta en orsak till problemet och föreslå lösningar på det, säger Andreas Karlsson, som nu alltså så sakta inleder sitt nya arbete.