Nyhet

Ett dygn av svåra frågor och djupa svar

Vetekornsdagarna i helgen visade att Equmenia- kyrkan längtar efter teologisk fördjupning. Under ett dygn som följde vetekornets bana – från fall och vila till grodd – kunde deltagarna reflektera över vetekornets lag genom föreläsningar, samtal, improviserad dans och musik.

– Min väg in till kyrkan blev en frontalkollision, säger författaren och journalisten Lisbeth Gustafsson.

Det är lördag morgon och hon står framme i Immanuelskyrkan i Stockholm och samtalar med Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Rubriken är ”I dödens väntrum” och samtalet rör sig smidigt mellan de smärtsamma stunderna som får fjällen att falla från ögonen –en livshotande förlossning, en nära anhörigs plötsliga död – och följderna av den skärpta blicken: en längtan efter ett sammanhang som delar denna blick. Gustafsson dyker rakt in i frustrationen som väcks när det sammanhanget, här kyrkan, inte förmår möta livsfrågorna på vanliga människors språk.

Frontalkollisionen kom när Gustafsson och några andra journalister i fyra års tid var med i Svenska kyrkans bekännelsekommitté, en grupp som på 1980-talet arbetade med att formulera kyrkans bekännelse i modern tid.

– Till slut hade teologerna i gruppen skrivit tio böcker, men ingen av dem berörde de frågor som vi journalister tyckte var viktiga: smärtan i våra liv, orättvisan gentemot tredje världen och oron för miljön. Så vi skrev en debattartikel till Aftonbladet.

Det blev dramatiska rubriker och stor polemik.

– Då insåg jag att kyrkans förnyelse föds ur människors längtan efter sanning och mening. För mig har kyrkans tradition varit något att ta spjärn emot, men samtidigt är ju också jag kyrkan.

Och den som är del av den kyrkliga kroppen behöver också ägna sig åt förvaltning av kyrkans arv. Sofia Camnerin ser en liknande balansgång i formandet av det nya kyrkosamfundet Equmeniakyrkan.

– Det finns en risk att vi blir för pragmatiska och ytliga i processen att forma vårt nya samfund. Samtidigt som jag vill vara den profetiska rösten som står på barrikaderna så har jag ett förvaltaransvar, säger Camnerin.

– Det ansvaret kan vara att påminna om bönen som ständigt pågår. Det är nödvändigt att ha nattvardsbordet i mitten, att vila i trosbekännelsen och riten. Om vi finns i det så klarar vi också av kritiken och att möta den skärpta blicken.

Camnerins och Gustafssons samtal börjar och slutar med dansimprovisation av Karin Andelius och Elin Hedin, till orgelmusik av Björn Gävfert. Tonerna växlar i styrka, från mjukt och trevande till starkt och visst. Kropparnas rörelse går från sökande, vaggande till kontakt och gemenskap.

Den skärpta blicken återkommer i Patrik Hagmans föreläsning. Han är finlandssvensk teolog som nyligen utkommit med boken Om tron, en sammanfattning av den kristna tron, och med den personliga boken Sorgens gåva är en vidgad blick. Där skriver han om förlusten av sin far, sin son och sin fru – och om den vidgade blicken sorgen ger. Enligt honom kan den kristna tron visa på ett förhållningssätt bortom frågan ”varför” när livet går sönder.

– Det har skett en förskjutning i gudsbilden. Kyrkans bild av Gud som fader har blivit för personlig, och därför förväntar vi oss också personlig behandling. När vi upplever smärta ställer vi frågan ”Varför har du gjort så här mot mig?”

Men den frågan hjälper inte den sörjande.

– Vi säger att vi tror på Gud Fadern den allsmäktige, inte att vi tror på den kosmiska pappan. Det är inte i Fadern som Gud har ett mänskligt ansikte, utan i Jesus.

Enligt Hagman kan vi nå bortom frågan varför om vi i stället för att vända oss till Fadern vänder oss till Jesus.

– Om vi ser Jesus i ögonen, ser vi att han också sett lidande på nära håll. Han vet vad smärta är. Då kan vi inte anklaga honom för att inte förstå.

I stället för svar på frågan får vi en medvandrare.

– Kristendomen har inget svar på lidandets problem, men den erbjuder ett sätt att leva i en värld där ondska finns. För att hitta det sättet att leva behöver vi en församlingsvardag som hjälper oss att se sprickorna där ljuset kommer in.

På eftermiddagen knyts trådarna ihop av ett panelsamtal med Patrik Hagman, Arne Fritzson och Pär Alfredson under ledning av Ulla Marie Gunner, föreståndare i Immanuelskyrkan. Fritzon är teologisk sekreterare i Equmeniakyrkan och Alfredson chef för nationella enheten i Equmeniakyrkan. Frågan är: Hur ska kornet gro, hur ser kyrkans framtid ut?

Alfredson konstaterar att det är alarmerande många församlingar som lagts ner de senaste åren. Samtidigt har frikyrkorna gått in för att vända trenden och just nu är 13 församlingsplanteringar på gång.

– För att nytt liv ska gro behövs det god atmosfär. För att bevara den kan församlingen behöva fråga sig, vad behöver vi släppa taget om? En bra målbild är att församlingen ska ge mer energi än den tar. Om grundtonen dröjer för länge i annat än glädje behöver vi se upp.

Hagman lånar en bild av Peter Halldorf:

– Ibland måste man låta förruttnelsen ha sin gång, och på sin höjd vända om lite i komposten då och då. Jag sitter i kyrkomötet för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, och jag ser det som nödvändigt att vi blir av med vår etablerade position, vår makt. Vi behöver komma närmare utblottelsen. Just nu lever vi i en tid där vi kan bygga upp en solidare teologisk grund. En teologi som inte behöver stå i försvarsposition utan kan förtydliga på vilket sätt kyrkan skiljer sig från det omgivande samhället.

Fritzon påminner att det trots strukturella förändringar och strategier alltid är Gud som ger tillväxten.

– Kyrkan är inte i första hand något som vi gör utan något som Gud gör. För att vända trenden med nedlagda församlingar tror jag att vi behöver vara en kyrka som vågar brottas med motsägelser, till exempel mellan Psaltarens utsaga att Gud är kärleksfull och mättar allt levande, och det faktum att det finns svält i världen. Men ytterst beror kyrkans framtid inte på oss och vår teologi. Kyrkan lever för att Jesus lever.

På frågan om de personligen behövt låta någon del i sin teologi dö bort, berättar Frantzon om hur han fick lov att omvärdera sin teologi när han började jobba i församling.

– Före det hade jag bestämda åsikter, men när jag kom ut och arbetade med människor insåg jag att pastoral praxis innebär att göra mycket undantag. Verkligheten får inte plats i teologins ramar, men om vi är tydliga med vad som är centrum finns det rum för generositet, säger Frantzon.

Hagman har i sitt arbete som utbildare av präster behövt omvärdera sin syn på liturgi.

– Jag har behövt lära mig att framtidens kyrka har en mångfald av uttryck, också sådana som jag själv inte förstår eller tycker om. Vi behöver låta saker gro, trots att de kan se ut som ogräs i våra ögon, säger Hagman.

 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar