”Det är som att ta körkort”

Maria Hammar blev färdig med sina studier vid Teologiska högskolan Stockholm i våras. I årets kyrkokonferens hälsades hon välkommen som pastor i samfundet vid en förbönsstund. Men ordineras till pastor gör hon först i nästa kyrkokonferens.

 – Om man är färdig pastor, men ändå inte ordinerad väcker det  frågor kring identiteten. Och när ska man egentligen fira att man blir pastor? Är det efter avslutade studier eller vid ordinationen?

Under vägledningsåret har Maria, liksom hennes kurskamrater, en personlig handledare och en mentor som de själva får utse i samråd med den församling de arbetar i. Maria har pastorerna Liselotte J Andersson som handledare och Anna-Karin Abrahamsson som mentor.

– Jag ville ta rygg på förebilder som jag känner förtroende för. Anna-Karin, som nu är studentpastor i Betlehemskyrkan i Göteborg, har haft en liknande tjänst som jag nu gått in i med inriktning på barn- och ungdom. Hon är också i ungefär samma ålder som jag. Med henne bollar jag tankar kring mitt arbete och hur jag ska göra i vissa situationer. Med Liselotte är samtalen mer själavårdande och handlar om hur jag mår.

Under vägledningsåret har Maria inte vigselrätt. Det är visserligen en begränsning men hon ser det inte som någon stor fråga. Ett brudpar som gärna vill ha henne som officiant kan först viga sig borgerligt och därefter kan hon hålla i en vigselgudstjänst.

Hon har heller inte tystnadsplikt och skulle därmed kunna bli kallad till domstol för att vittna om sådant som har anförtrotts henne i själavårdssamtal. När hon ordineras byts tystnadslöftet till tystnadsrätt.

– Det här året behöver jag tänka på att upplysa dem som jag har själavårdssamtal med om att jag inte har tystnadsrätt. När jag har själavårdssamtal kan jag markera det genom att inte bära pastorskragen. I tyngre själavårdssamtal får jag hänvisa till kollegor som både har mer erfarenhet och tystnadsrätt.

I sin utbildning läste Maria en kurs i själavård där man praktiskt fick öva på olika samtalsmetoder. Hon valde också till en kurs i själavård för barn och unga.

– Den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga liksom behovet av att prata om existentiella frågor. Som pastor kanske inte samtalsrummet är den primära platsen att möta unga. Jag tror mer på att vara tillgänglig när samtalen kommer. Att fånga stunden.

På frågan om hon känner sig rustad för det första året i tjänst tvekar hon:

– Det är väl som att ta körkort. Det är först när du kommer ut på vägen som du vet om det du teoretiskt har lärt dig fungerar. Under hela utbildningen har vi suttit i skolbänken, det är nu kunskaperna ska prövas.  Man vet inte riktigt vad som kommer att möta, och det känns både skrämmande och utmanade.

För församlingen är vägledningsåret ett bonusår där man får en färdigutbildad pastor, men det är samfundet som har ansvaret för handledning och mentorskap, säger hon. Som pastor känner Maria sig trygg över att få den uppbackningen från kyrkans håll. 

– Men jag tror att formen behöver sätta sig lite, i dagsläget finns en viss förvirring över varför vägledningsåret finns, säger hon.