Del 3: Det moderna livet: Vänligt på nätet utan förpliktelser

Varför är alla så vänliga på nätet? Jag vet att många hävdar motsatsen: att anonymiteten gör tonen rå. Att nätmobbningen frodas. Att internet är rättshaveristernas forum. Jag har sett det också, på bloggar och i kvällstidningarnas kommentarfält. Men där jag tillbringar min nättid, på Twitter och Facebook, är folk förbluffande trevliga.

Det handlar inte bara om artigt ”gillande” av foton eller grattande på födelsedagar. Folk tipsar, letar, diskuterar och hjälper verkligen varandra. Lägger tid på det, dess-utom. Häromdagen grävde jag fram en artikel ur hårddisken och e-postade till en doktorand i Göteborg som jag aldrig träffat och som jag inte längre minns namnet på.

Det är som att vi är en enda stor familj! Ja, förutom då att vi inte kan varandras namn eller vet hur de vi kommunicerar med ser ut.

Gemenskap är nyckelordet numera. I mitten av 00-talet förändrades nätet genom explosionen av fildelningssajter, web communities (som Facebook) och användargenererade sidor (som bloggar och Wikipedia). Somliga betraktade det som en revolution och talade om ”Nätet 2.0.” De mest hängivna menade att internet nu äntligen hade förutsättningarna att nå sin fulla potential: Att förena mänskligheten genom nätet. Binda oss samman över gränserna till ett kollektivt medvetande som överskrider den mänskliga potentialen så som vi hittills känt den. (Är det en slump att Silicon Valley ligger i hippierörelsens Kalifornien?)

Det är detta som händer när vi är vänligare mot våra tweeps och facebook-bekanta än mot våra grannar. Eller?

En artikel med rubriken ”Is Facebook Making Us Lonely?”, som publicerades i tidningen The Atlantic under våren, gör rakt motsatt analys. Samtidigt som världens överlägset största sociala sajt närmar sig en miljard användare sprider ensamheten ut sig allt mer. I Sverige är siffran för andelen enpersonshushåll ungefär samma som för andelen facebookanvändare: knappt 50 procent av befolkningen. År 1985 svarade 10 procent av de tillfrågade i en amerikansk studie att de inte hade någon nära vän, och 15 procent att de bara hade en som de kunde anförtro sig åt. Motsvarande siffror år 2004 var 25 respektive 20 procent.

I brist på någon att tala med har vi, påpekar artikelförfattaren Stephen Marche, skapat en yrkeskår av professionella lyssnare. I slutet av 1940-talet fanns 2 500 psykologer, 30 000 socialarbetare och 500 familjeterapeuter i USA. I dag är siffrorna 77 000 psyko-loger, 600 000 socialarbetare, 50 000 familjeterapeuter.

Givetvis finns det andra orsaker än ensamheten till tillväxten av denna yrkeskår. Men samtidigt är siffrorna talande. Inte minst när man tänker på den dynamik som präglar nätets sociala medier. Tystnaden som uppstår när någon lite för öppenhjärtigt blottar sin ångest och ensamhet.

”Face your problems, don't facebook your problems” lyder ett nymyntat ordspråk som det finns många skäl att leva efter. Men det säger också något om vad det är för gemenskap som skapas här. Man berättar om löprundor, kulturella upplevelser, gulliga barn och bullbak. Inte om det djupast personliga eller smärtsamma. Jag menar inte att vänskap måste bygga på svårmodiga samtal — men jag är tveksam till att man i sammanhang som bannlyst svärtan förtjänar att kalla varandra ”friends”.

Kanske är orsaken till den nätbaserade vänligheten att den inte kostar något. Jag är där helt på mina egna villkor, när jag väljer att logga in. Vantrivs jag kan jag lämna utan att någon reagerar. Jag kan inleda samtal med okända utan att känna mig tvingad att prata med dem igen nästa gång jag ser dem ute på nätet. Det är bara för stunden, ren interaktion, inga band.

Om jag pratar med grannen en dag riskerar jag behöva göra så igen nästa gång vi möts i trappan. Och börjar jag samtala med personen bredvid mig på bussen eller tåget känner jag mig kanske tvingad att hålla igång hela resan. Då är det säkrast att hålla tyst.

Internet är en kroppslös gemenskap. Det är detta som attraherar de visionärer som ser nätet som ett redskap för skapandet av ett kollektivt medvetande. Men frånvaron av kroppslighet ger den virtuella gemenskapen en glatt yta; den saknar friktion, smuts och ojämnheter. Det är en gemenskap som aldrig blir obekväm, aldrig ställer några krav, aldrig kräver att jag tittar den i ögonen när den talar till mig. Därför blir den inte verklig.

Det blir bara vänlighet. ¶