Cato Leins fotoutställning Les Femmes är en hyllning till Kongos kvinnor — deras styrka och vilja. Kvinnor som drömmer om att ta kontroll över sina egna liv. Och som också gör det.
17-åriga Gloire a Dieu Mbonekube spelar keyboard i ett rockband och utstrålar ovanligt mycket energi och livsglädje. Hon är en av de många starka kvinnor som fotografen Cato Lein fångat på bild i utställningen Les Femmes, som premiärvisats i Gallerian mitt i centrala Stockholm. En utställning som nu ska på Sverigeturné för att uppmärksamma Kvinna till kvinnas arbete i Demokratiska republiken Kongo (Kongo Kinshasa).
— Vi vill visa styrkan och det mod som kvinnor i Kongo bär med sig. Inte bara våld, våldtäkter och diskriminering som de annars möter i sin vardag. Dessa kvinnor kämpar för att själva ta beslut för sina liv, men också rätten till hälsa och att slippa ha sex med sina lärare för att få en utbildning, berättar generalsekreterare Lena Ag.
I Kongo betraktas kvinnor ofta som mannens ägodel men utställningen vill visa att det finns hopp och en stark vilja till rättvisa och respekt för kvinnors rättigheter. Att kvinnor inte bara är offer utan också aktörer.
2014 besökte fotografen Cato Lein byar vid Tanganyikasjöns strand under 14 dagar. Under sin resa mötte han få män. De flesta arbetar ofta i ett grannland, vilket gör kvinnorna extra sårbara. När kvinnorna går hem till byn från marknaden i det kolsvarta mörkret finns det varken belysning eller några allmänna transportmedel. Oron för övergrepp hänger alltid över dem. Enda transportmöjligheten är motorcykeltaxi, för den som har råd att betala.
Tvärtemot sina förväntningar möttes Cato Lein inte av uppgivenhet, utan snarare av starka och målmedvetna kvinnor som försöker ta makten över sina liv och som utmanar gamla traditioner. Inte minst den unga generationen börjar bli medveten om sina rättigheter när de kommer i kontakt med de kvinnoorganisationer som stöds av Kvinna till kvinna.
Han minns särskilt vännerna Sandrine Ramazani och Helene Makosho Luxene som lärt känna varandra i en teatergrupp som sätter upp pjäser om flickors rättigheter. Genom att spela teater lär de sig att ta mer plats.
— Hemma har de ingenting. De är otroligt fattiga och har stampat jordgolv men de har fantastiska kläder varje dag. De ser precis ut som de afrikanska kvinnor jag ser här i Stockholm.
Sandrine och Helene är drygt 23 år och är fullt medvetna om vilka utmaningar de står inför men också vilka rättigheter de har, menar Cato Lein.
— De är framtiden. De accepterar inte att bli utsatta för övergrepp och sexuella trakasserier för att kunna skaffa sig en utbildning.
— Trots att nästan hela byar mördats finns det ändå otroligt många barn. Det är fantastiskt. De är så starka och livet går vidare.
Marie Starck
LÄGG TILL NY KOMMENTAR