Nyhet

Brett engagemang – men ingen folkrörelse

Manifestationer, namninsamlingar och gemensamma debattartiklar med företrädare för olika organisationer som avsändare. Har kampen för de ensamkommande ungdomarna blivit en ny folkrörelse? Nej, säger stats-vetarprofessorn Erik Amnå. Snarare är det en rörelse bland folk som engagerar ovanligt brett.

I förra veckan kom Migrationsverket med ett nytt rättsligt ställningstagande. Det finns inte mycket i det som kan ge nytt hopp för flertalet av de afghanska ungdomar som nu hoppas få stanna i Sverige. Utvisningarna kommer att fortsätta. Liksom protesterna mot dem.

Under de senaste månaderna har det pågått en intensiv debatt om Sveriges moraliska/etiska ansvar i förhållande till vad lagstiftningen säger. Sällan har väl en fråga väckt så stort engagemang.  Manifestationen på Mynttorget i Stockholm har nu pågått i fyra veckor och liknande manifestationer har genomförts på många håll i landet. Initiativet till sittstrejken i Stockholm är Ung i Sverige och i Göteborg organisationen Agape – i båda städerna är det ungdomarna själva som organiserat manifestationerna som fått starkt stöd från kyrkor, enskilda och organisationer.

Nätverket Vi står inte ut, som består av personer som i sin profession möter ensamkommande ungdomar, startade så sent som i förra veckan en ny kampanj #Låt de unga stanna. Bakom det initiativet står Individuell Människohjälp, Ensamkommandes förbund, Feministiskt Initiativ, Grön ungdom och Musiker mot rasism. Organisationer som i vanliga fall inte har så mycket med varandra att göra.

– Våra medarbetare och volontärer möter dagligen barn och unga som kommit till Sverige på flykt. De mår ofta väldigt dåligt och lever i ovisshet om sin framtid och i rädsla för att utvisas till ett annat land som vi andra rekommenderas att absolut inte åka till. Vi kan rädda liv och därför är det självklart att engagera oss, säger Martin Nihlgård, chef för Sverigeavdelningen i IM.

I Nätverket Vi står inte ut finns flera socialsekreterare som sagt upp sig från sina tjänster i protest mot den förda politiken och skolkuratorer som slutat för att man inte orkar med situationen.

Lokalt och nationellt har kyrkor, idrottsföreningar, politiska, fackliga och branschorganisationer gjort gemensamma upprop och aktioner. Sändaren har tidigare skrivit om flera sådana exempel, bland annat i Alingsås där Equmeniakyrkan, skolan och idrottsföreningen samverkar för att ungdomar som mist sitt HVB-boende på grund av att de blivit uppskrivna i ålder ska få stanna kvar i det sammanhang där man lyckats bygga upp en trygghet och slippa flyttas till Migrationsverkets boende någon annanstans i Sverige.

– Just nu ser vi ett större samhällsengagemang än på mycket länge. Inte bara på grund av de ensamkommande barnen utan även i andra frågor. Det tror jag beror på världsläget med det som händer i USA, terrorism och antidemokratiska vindar som blåser på olika håll i världen, säger Erik Amnå.

De konstellationer av samarbeten som vi nu ser är informella och kanske tillfälliga nätverk, men inte någon ny folkrörelse, säger han. Erik Amnå är inte det minsta förvånad över det stora folkliga engagemanget för flyktingarna.

– Alla vi som är aktiva i folkrörelserna vet att här finns en kultur och en struktur där ideellt arbete ingår som något naturligt. Utan det civila samhällets engagemang och omsorg skulle samhället inte kunna fungera. Men flyktingmottagandet hösten 2015, då behovet av engagerade människor var som mest akut, öppnade ögonen för media, och kanske även för en del av socialförvaltningen. Som alltid fanns ett antal människor som var beredda att engagera sig.

Erik Amnå talar om det som nu sker som ett samspel mellan tunga strukturer och ideella varma hjärtan.  Det gör något med oss när vi visar medmänsklighet och solidaritet, säger han.

Sveriges Kristna råd skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet (20 juni) under rubriken ”Tvångsutvisa inte till Afghanistan” tillsammans med Flyktingarnas Riksråd, Rörelsen Vi står inte ut och Ensamkommandes förening riksförbund.

Björn Cedersjö, direktor i SKR, liknar uppslutningen kring opinionsarbetet som nu pågår vid den runt kärnvapenfrågan på 1960-talet. Att olika organisationer samarbetar ser han som något positivt i sig, inte bara för att skapa större genomslagskraft i en sakfråga.

– Allt som bygger relationer mellan olika delar av civilsamhället är något bra. Vi behöver lyfta blick-en från det egna sammanhanget och se att det finns många civila krafter. Det är något som kyrkan normalt gör, exempelvis i relation till idrottsrörelsen, men nu har det blivit extra tydligt.

Att kyrkorna så tydligt engagerat sig för de ensamkommande beror på att så många av de afghanska ungdomarna finns med i församlingarnas verksamheter, tror han. Människor identifierar de sittstrejkande ungdomarna på Mynttorget med dem man möter på hemmaplan.

Har då alla dessa protester någon betydelse? Absolut, enligt Michael Williams som både är engagerad i FARR och i SKR:s arbetsgrupp för migration och integration.

– Opinionsarbetet är viktigt, men jag tror att det bästa vi kan göra för ungdomarna vid sidan om det är att hjälpa och stötta dem i processen att hitta tillräckliga skäl för att få stanna.  Men vi måste ha en realistisk syn på asylprocessen, alla kvalar inte in för att få skydd.

Björn Cedersjö säger att det kan finnas risker med att man ger ungdomarna för stora förväntningar genom det stora engagemang för deras sak. Men hur ser alternativet ut? Ska vi resignera? undrar han.

– Vi ska leva den framtid vi tror på, men samtidigt inte ge orealistiska förhoppningar. Som civilsamhälle och kyrka har vi en uppgift att tala sant och vara en öppen famn i en utsatt situation. I den famnen kan man också tala om det som är svårt.

 

 

  • 2 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar
  • Maria Flyman

    Debatten om de ensmkommande flyktingbarnen är lika onyanserad som den övriga flyktingdebatten. Ska de få stanna eller ska de inte få det. I Tyskland delas de in i olika kategorier t ex. Det saknas också förslag på hur de ska slussas in i samhället för de kommer väl inte att vara ensamkommande" flyktingbarn" hela livet, någon gång växer de väl upp och iallafall blir unga vuxna.Jag har aldrig sett någon utvärdering eller redovisning av vårt lands möjligheter och resurser att ta hand om alla dessa Många prioriteringar tvings vi säkert att göra. Det framkommer inte heller hur många av dem som får ta hit sina föräldrar som kanske har bekostat resan hit för dem med en förhoppning att hela familjen ska få komma efter. Hur man kan kalla det för en folkrörelse kan jag inte heller förstå för en sådan rörelse genomsyrar väl hela samhället, vilket jag inte märkt att inte denna sak gör. Den kategori bland dem som jag tycker är mest behjärtansvärd att behålla är de kristna. Det verkar som det är helt fel att tänka realistiskt i denna liksom i många andra flyktinfrågor. Man ska helst bara tänka med hjärtat och bortse från förståndet och det realistiska. Våra resurser är väl begränsade.

  • Thomas Kärrlander

    Ja, det är beklagansvärt, men inte förvånande, att vi kristna ber för att Gud ska döma oss hårdare. Inom en eller max två generationer är den kristna tron så gott som helt utplånad från det gamla Sverige. Givetvis kommer Gud att spara en liten rest som inte böjer sina knän för Baal, men det blir väl som i de gamla kristna länderna i MÖ.

    Vi dömer alltså våra efterkommande till evigt straff genom vårt agerande idag!