Berlin festade i tårar

Det är söndagen den 9 november. Det är 25 år sedan Berlinmuren föll. Denna söndag är det fest i Berlin. Temat för firandet är ”Mut zum Freihet” (mod för frihet). Jag är glad att jag får vara med och minnas. På söndagen firades gudstjänst överallt i stan. Jag deltog i en ekumenisk gudstjänst i Mauerpark (Murparken). Det var en stark känsla att få fira gudstjänst på den mark som en gång utgjorde murområdet. I inbjudan till gudstjänsten stod det att den var till för att tacka för att muren föll, att lovsjunga för att det blev en fredlig förändring och klaga för allt det muren åstadkommit av lidande både när den fanns där och efteråt. Det var en stark och berörande gudstjänst med en predikan som benämnde den instängdhet som så många i DDR kände. Där var också rösterna som berättade om den märkliga känsla från novemberkvällen 1989 då man först inte vågade tro att det var sant att muren fallit. Det var många tårar i denna gudstjänst.

Det har varit en fantastisk helg i Berlin. Jag har njutit av att gå omkring på gatorna. Jag har också fått minnas min studenttid i landet DDR tillsammans med vänner jag fick då. En tid som lärde mig mycket om vad det är att leva i ett totalitärt land. Men det lärde mig också mycket om mod och hur man kan ta vara på de möjligheter som faktiskt finns. Att man kan älska sitt land även om man starkt ogillar regimen. Men inte minst att förändring är möjligt. ”Wir sind das Volk” (vi är folket) ropade man på gatorna 1989, och tvingade fram en förändring. 

 

Hela helgen har ballonger lyst där muren en gång gick. Varje ballong hade sin fadder och när mörkret föll över Berlin på söndagskvällen samlades mängder med människor runt ballongerna och deras faddrar. Som en enda stor dominoeffekt lyfte ballongerna en efter en på kvällen. Muren var symboliskt borta.

Jag tänker tillbaka på min vän från Leipzig som en gång fick möjlighet att åka på ett stort kyrkligt möte i Budapest. När han kom hem och på en ungdomsträff skulle berätta om detta pratade han om ”sitt livs enda möjlighet” att få vidga sina vyer. Då, 1984, visste han inte att han fem år senare skulle få möjlighet att resa dit han ville. Detta anade man inte ens sommaren 1989. Jag sitter då hemma hos goda vänner med stort politiskt intresse. De säger att mer än tio år kan ändå inte muren stå. Det tog tio veckor! 

 

Det har gått 25 år nu. Tyskland har både en kansler och en president som vuxit upp i DDR, en prästdotter och en präst. Man kan tycka att mycket hänt. Och så är det. Men ändå finns det så många sår kvar. Därför var det i gudstjänsten nödvändigt att inte bara tacka och lovsjunga, utan också få klaga. Det var inte enkelt innan muren föll, inte för politiskt aktiva, inte för kyrkans folk, inte för kulturarbetare. Men efter murens fall har det också varit svårt. Att göra ett land av två tyska stater har kostat mycket.  

Under denna helg har det också påmints om att det byggs nya murar. Därför var det också naturligt att kollekten på den ekumeniska gudstjänsten gick till kyrkornas flyktingarbete.