Nyhet

Anders Mellbourn om valet: Påfallande stabilt trots allt

En gång i tiden var Sverige sinnebilden för politisk stabilitet med givna förutsättningar och förutsägbara valutgångar. Så är det inte längre. Sändarens tidigare chefredaktör Anders Mellbourn analyser här söndagens val.

Men själva valutgången 2018 uppvisar faktiskt en påfallande stabilitet som vi inte riktigt förväntat oss.  Vill man se svensk politik som en strid mellan två block – och det vill ju i praktiken sju av riksdagens partier – har mycket litet förändrats. Den rödgröna regeringssidan har förlorat tre procentenheter och alliansen vunnit en knapp procent.   

Till slut blev inte heller förändringarna för de enskilda partierna så stora som opinionsmätningar och väljaranalyser länge antytt. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin men plötsligt ser dryga 28 procent nästan hyggligt ut och avståndet till näst största parti har till och med blivit aningen större. Också moderaterna lyckades återhämta sig något i valrörelsens slutskede och förblir tvåa i den politiska allsvenskan. Centern och vänsterpartiet gick fram enligt förväntningarna men inte så kraftigt som väntat. Liberalerna står still men för första gången som elvaårig partiledare inkasserade inte Jan Björklund en förlust.

Inte ens kristdemokraterna fick riktigt den fullträff som valrörelsens sista veckor och Sveriges televisions vallokalsundersökning först lät ana. Ändå är KD:s utveckling under ett par sommarmånader det enskilt mest anmärkningsvärda, även om det är litet överraskande att nyhetsförmedlingen och mediernas kommentatorer hade så svårt att förutse den. Att Ebba Busch Thor skulle vara en formidabel kampanjpolitiker borde ha varit bekant och det fanns en marknad för hennes högervridning av partiets politik och framtoning. Om den oro för partiets utveckling som synts bland dess historiska frikyrkliga kärnväljare till slut sköljdes bort av framgångsvågen eller om den väljargruppen också för KD blivit betydelselöst liten, återstår att klargöra.

Sannolikt tog KD en del av de missnöjda moderatväljare som i tidigare opinionsmätningar varit på väg till Sverigedemokraterna. För trots allt blev inte heller Sverigedemokraternas rekordframgång riktigt så stor som inte minst de själva väntat sig. För första gången har opinionsinstituten i år inte underskattat SD:s stöd. En hypotes bland bedömare är att det trots allt verkar finnas ett tak kring 20 procent för högerradikala nationalistiska partier i det gamla demokratiska Europa. Men det motsägs av utvecklingen i Skåne, där SD har sin bas och i år fått en andravåg och blivit största parti i tiotalet kommuner. Återstående motståndsfästen för SD är Stockholms stad och Västerbotten, där partiet  hamnade vid 10 procent.

Valets klaraste förlorare är miljöpartiet, även om de gröna tröstar sig med att ha klarat sig över fyraprocentspärren. I valkretsar där partiet torde ha sina kärnväljare synes väljarstödet ha halverats.  Ett år då klimatfrågan stått i fokus i den allmänna debatten och extremväder kommit oss alla in på huden är det naturligtvis högst anmärkningsvärt och något att begrunda.

Men blockpolitiken består alltså. I de sista valdebatterna och de första eftervalskommentarerna verkar partierna surra sig fast vid blockmasterna. Men blocken kan inte bilda regering vad de än själva säger att de vill.   I blocktänkandet är svensk politik både internationellt unik och stabil. Fantasilösheten och oviljan att tänka om och riktigt nytt i regeringsfrågan kan stå svensk demokrati dyrt.

    

 

 

Anders Mellbourn

  • 2 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    Jag tycker man ska låsa in ledningarna för de rödgröna och mittenpartierna i konklave tills de har kommit överens om en blocköverskridande regering.

  • Sven Andersson

    Enligt de franska forskarna Bertrand Badie och Dominique Vidal som nyligen kommit ut med en bok om populism, överstiger extremhögern 10 procent i femton europeiska länder och 20 procent i åtta länder - utöver Ungern, rekord i Schweiz (29 procent) och republiken Tjeckien (40 procent).

    Häromdagen tyckte jag att man sa på radion att Lega i Italien fått 30% - har dock inte dubbelkollat detta (enligt Wikipedia fick Lega Nord och Forza Italia totalt 37,5 procent ser jag nu).

    Jag tyckte också att jag hörde Anders Björck säga igår (TV Opinion), att de populistiska partierna kommer när de traditionella inte längre kan leverera. Kan ligga något i det.

    I alla fall finns det väl all anledning att närmare analysera detta fenomen.