Anders Mellbourn: Det är Socialdemokraterna som är vågmästarna

Sverigedemokraterna har haft en häpnadsväckande och skrämmande valframgång med en fördubbling av sin väljarandel. De har med ca 13 procent blivit riksdagens tredje parti med förkrossande marginal. De är exempelvis större än miljöpartiet och kristdemokraterna tillsammans, de partier som torde ha starkast stöd bland aktiva i Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan.

Men inget annat parti vill ännu ha med Sverigedemokraterna att göra. Och då går det inte att vara vågmästare.

Socialdemokraterna, däremot, vill regera. De har rödgröna stödpartier till vänster om och kring sig men säger sig också vilja samarbeta över blockgränserna i ett antal stora frågor. Mitt i allt tal om det oklara och omöjliga läget för att bilda regering efter valet, är det faktiskt ganska lätt att se hur en socialdemokratisk enpartiregering i minoritet skulle kunna göra upp om och få igenom ett hyggligt sammanhållet regeringsprogram.

Men åtminstone när detta skrives måndag eftermiddag 15 september tas det fortfarande närmast för givet att det ska bli en liten röd-grön koalition med socialdemokrater och miljöpartister som med ett samlat stöd på under 40 procent ska försöka regera tillsammans. Det kan gå men kommer att bli mer komplicerat. En vågmästare som först ska förhandla inom sig och sedan med andra är mindre handlingskraftig än den som ger sig ut på gungbrädet själv direkt.

Miljöpartiet är inte heller alls så starkt som det bara för några veckor sedan förväntades bli. De gröna har gått tillbaka jämfört med förra valet, och det kan inte bara skyllas på röstförluster till Feministiskt Initiativ. Partiet gjorde en riktigt dålig valrörelse och visade sig oförmöget att stå emot de angrepp och den kritik från alla håll som ett parti som gör anspråk på att gå in i en regering måste vara berett på och klara av.

Stefan Löfven kan glädja sig åt ett visserligen mycket litet väljartillskott (om det nu består över slutsammanräkningen som blir klar denna tidnings utgivningsdag) och som vinnare göra anspråk på den statsministerpost, som det varit hans grundläggande uppdrag att återföra till socialdemokraterna. Men det blir alltså som vågmästare, inte statsbärare, som varit den socialdemokratiska självbilden sedan 1930-talet.

Fredrik Reinfeldt tillhör trots söndagens rekordförlust redan den politiska historien som den förste borgerlige statsminister som blev omvald och lyckades hålla ihop en regering i två valperioder. Att han omedelbart efter valförlusten annonserar att han ska lämna politiken väcker dock frågor. Talet om att Alliansen ska bestå – och möjligen vid en budgetomröstning i december vilja fälla regeringen – känns inte tonsäkert när ledaren och skaparen (jämte bisittaren Andes Borg som inte har någon plats i riksdagen) lämnar scenen.

I eftermälena hedras Fredrik Reinfeldt med rätta för att han som statsminister lyckats hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Stefan Löfven har samma ambition men i en nu svårare parlamentarisk situation. Båda, liksom alla de övriga förlorarna i de etablerade partierna, måste på allvar begrunda vad som hänt och gått fel när Sverige nu framstår som ett obehagligt genomsnittligt europeiskt land med ett halvstort nationalistiskt och främlingsfientligt parti i parlamentet.