"Jag hatar dessa dagar när jag är skyldig att umgås med människor, idka umgänge, utan kontakt, utan att få något förnuftigt sagt eller gjort. Detta att sitta vid ett bord och gemensamhetstugga och surra med rösten."

Orden är Jan Myrdals och inleder den alldeles förtjusande boken Till struntpratets lov, av kommunikationsprofessorn Viveka Adelswärd.

Myrdals ord provocerade professorn att skriva sin bok, som är något att njutningsfullt suga i sig. Här blandas vetenskapliga fakta med ett brett urval citat och referenser samt samtal direkt ur vardagslivet.
”I begynnelsen var ordet” lär vi oss från Bibeln. Detta kunde lika gärna transkriberas till ”I begynnelsen var samtalet” menar Viveka Adelswärd: Människan skapas i samtal, hon blir till i kommunikation med andra. I den här lättillgängliga boken föds många funderingar kring våra vardagliga möten och vad de gör för vårt liv, både som individer och som samhälle. Och kan man förresten definiera skillnaden mellan vanligt småprat och renodlat skitprat?

Igor Ardoris blev Igor med svenska befolkningen genom tv-programmet 9A där han som sprudlande pedagog hjälpte ungdomar att lyfta sig från inga betyg till de högsta — genom att förstärka deras tilltro till sig själva.
Han trampar i klassiska fotspår när det gäller mental träning i Sverige, som lärjunge till Lars-Eric Uneståhl, vilket borgar för kompetens och seriositet, enligt mitt förmenande. I Själförsvar går Igor Ardoris igenom metod och exempel för att läsaren ska kunna utveckla starkare förtröstan till sin egen förmåga, och på så vis nå sina mål. Undertiteln Lycka och att lyckas ger mig dock allergiska utslag, även om författaren argumenterar väl för sitt ordval. Att tala om lycka i böcker om personlig utveckling handlar dock ofta om en balansgång på slak lina: Lycka som begrepp har kommit att bli mycket belastat och prestationskrävande i utbrändhetens tidevarv.

Att höra Igor Ardoris i en föreläsning tror jag vore fantastiskt. Här är en person som vet vad han talar om, har en förmåga att förmedla det med en djup övertygelse om att kunna hjälpa andra människor. Boken är utmärkt skriven, ändå tycker jag att den är lite ... luftig — mer än rent grafiskt. Även om jag torde höra till rätt målgrupp har jag lite svårt för den här typen av böcker.
Ytterligare en författare som vi kommer att se mer av i media är Veronica Schelander. I Gå i kras berättar hon om hur det är att leva med bipolär sjukdom, i slutna församlingsbildningar och samtidigt vara ung vuxen på väg ut i livet. 

Vad jag framför allt tar med mig är det ansvar vi har i våra församlingar, att se och möta varandra och fånga upp de människor som signalerar psykisk ohälsa. Veronica Schelander beskriver på ett tydligt, lättillgängligt sätt hur det kristna och andliga livet för henne blandades med psykos och en skev verklighetsuppfattning. Många Veronicor söker sig till våra församlingar i dylika livs-
situationer. Genom Gå i kras får man lite kunskap att ta med sig till möten med medmänniskor som kan behöva en hand att hålla — eller kanske skjuts till psyk-akuten! — i en utsatt tid i deras liv. ¶

ANNA HAGNELL