Vilken förflyttning och vilket mod!

En dag i juni månad anno 2012 klev jag i land på Ellis Island. Regnet hängde i luften. Dagen innan vände många av oss i kön. Då gassade solen och vi hade helt enkelt inte lust att köa så länge. Tanken på att missa två spännande New York-timmar med att trängas i denna kilometerlånga kö (världens längsta kö, typ) kändes inte frestande. Biljetten gav en valfrihet på tre dagar för att komma ut till denna för mig så mytomspunna plats. Kanske hamnen i Jaffa är ett strå vassare för en Nåskulla, men detta väcker naturligt nog också stor respekt och vördnad.

Med Manhattan i ryggen trängdes jag nästa dag tillsammans med övriga turister på en båttur på cirka 38 minuter. Första anhalt var frihetsgudinnan, men jag och mitt ressällskap åkte vidare till kajen där så oändligt många klivit av före oss. Då tänker jag inte på turister från världens alla hörn, utan på immigranterna. Ellis Island var porten till ett nytt liv för alla dessa modiga människor. Många fortsatte sedan in till kajen i New York och vidare ut i den nya världen. Men historien berättar också om en hel del tragiska livsöden. Många fick vända om efter läkarundersökning som visade att de inte var tillräckligt arbetsdugliga.

Med guidning i hörlurar vandrade vi från ankomsthallen upp i trappan och vidare. De som en gång utmattade kom hit hade ingen aning om att bland annat deras steg i trappen avslöjade om de var godkända. På ett främmande språk fick de veta om de nu kunde gå vidare till nästa bedömning i ett annat rum. Efter en oändligt lång resa över havet med allt bohag nerpackat i stora trälådor var de nu framme. Vilken förflyttning och vilket mod! Ropet i Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna kommer många av oss ihåg från både bok och filmatisering:  Jag ser Amerika! Men det var bara början på allt det nya som nu väntade.

Den här sommaren har jag reflekterat en hel del över förflyttningar, nya perspektiv och hur mycket jag tar för givet. Jag behöver förflytta mig i både tid och rum för att eventuellt skapa en liten glipa i livet. Ett utrymme där något nytt kan få beröra och om möjligt ge något litet stråk av tacksamhet och ödmjukhet inför det liv jag får leva och de möjligheter som finns i dag.

När vi byter perspektiv och tittar på vårt eget liv och omvärlden från andra vinklar, med tid och rum förändrade genom en resa, kanske en bouppteckning med tömning av ett hus eller lata semesterdagar på annan ort kan dessa glipor bli till. Tryggheten är inte självklar, osäkerheten inför hur det ska bli sedan eller en enklare livsstil under några sommarveckor öppnar för nya reflektioner. Den viktigaste frågan att ställa sig kan vara: Vad är det jag egentligen behöver och för vem är jag till?
Ett stort och öppet hav var immigranternas glipa länge. I dag sker förflyttningar till synes enklare och snabbare. Ändå tror jag vår släkts Robert, Karl-Oskar, Kristina och jag i dag lever med liknande frågor: Vad behöver jag och för vem är jag till? Modet att bryta upp skapar en glipa. Så småningom byts osäkerheten till en ny visshet. Resten är historia och vi är en del av den. ¶

I nästa nummer: Vibeke Olsson