Vi kan faktiskt gå åt ett annat håll

Varför har det blivit så svårt att tänka sig något annat än kapitalismen?

För inte så länge sedan gjorde gröna vågare, bokstavsmarxister och solidaritetsrörelser sig hörda lite varstans. Visst, de var aldrig så många som borgerligheten ofta vill påskina. De var ibland naiva, ibland intoleranta – men min egen erfarenhet av sjuttiotalsvänstern är att det visserligen förekom testuggande, men framför allt djupa diskussioner med högt i tak.

Samtidigt som jag som tonåring ”blev vänster” blev jag också kristen.

I frikyrkan fördes många diskussioner om ny ekonomisk världsordning, hållbar utveckling och ”MUDIMUMS”-guiden, ”Mat utan djurindustri och multinationella företag” luslästes.

På en punkt hade vi alla rätt, MUDIMUMS och bokstavsvänstern, gröna vågare, solidaritetsrörelser och kristna fredsrörelsen; den västerländska, konsumistiska livsstilen är ohållbar.

Glädjen i att säga ”Vad var det vi sa?” är inte så stor när delar av jorden snart blir obeboeliga, när de enorma klyftorna i världen leder till konflikter och flyktingströmmar, när hälften av sångfåglarna är borta och dikesrenens blommor blivit rariteter.

 Tyskar under 1940-talet som varit naiva eller satt på sig skygglappar för att överleva fick sedan sitta i sina ruinhögar och undra: hur kunde vi hamna här, hur kunde det gå så långt?

Vi kan inte skylla på rädsla för Gestapo och utmattning av bombnätter. Vi har satt på oss skygglappar ändå, fördubblat flygresor och köttätande, köper prylar från Kina, värmer upp allt större bostäder, ”måste” till solen på vintern …

Visst – vi har blivit bra på återvinning och inte så många hus värms upp med olja.

Dessa goda exempel visar att det går att förändra våra beteenden.

Second hand har blivit en folkrörelse – det skapar återvinning, bistånd, sociala mötesplatser och arbetstillfällen.

Kapitalismen kräver ökad konsumtion och måste ständigt skapa nya behov. Som det heter i en gammal Hoola Bandoola-låt om fördrivandet av människor från landsbygden: ”Ett lyckligt folk är olönsamt – det är så lite de vill ha…”

Visst, sambanden är mer komplicerade. Vi blir faktiskt inte infösta i lågprisvaruhus och flygplan med elpåfösare. Vi går själva.

Och vi kan inte förneka att kapitalismen också har goda sidor. Vem vill vara utan tvättmaskin?

När symaskiner och järnspisar började serietillverkas under 1800-talets andra hälft innebar de en ofattbar lättnad i hushållsarbetet. Det finns de som menar att järnspisen är den största förändring som någonsin skett i våra hem – man kom ifrån det eviga passandet av den öppna elden, värmen blev bättre, det blev möjligt att baka så ofta man ville och att laga mat i ugnen, det blev möjligt att skjuta grytan åt sidan och gå ut en stund, utan fara för flammor och gnistor…

Men den tidiga kapitalismen innebar också gruvgångar så smala att endast barn under skolåldern kunde arbeta där. Där kröp de och sköt kolvagnarna med sina pannor …

Det gick att sätta betsel och grimma på kapitalismen, få slut på barnarbete och artontimmarsskift.

Det måste gå att sätta stopp för dagens rovdrift.

Det hette på sin tid att barnarbetet aldrig skulle upphöra, eftersom familjerna inte klarade sig utan det.

Det heter i dag att flyget måste öka, att nya lågprismarknader kommer och nya låglöneländer … men vi kan faktiskt, trots allt, gå åt ett annat håll.

 

 

 

 

Vibeke Olsson

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar