Vem tjänar på isolering och tröstkonsumtion?

Hundra singlar köper hundra mikrovågsugnar, dammsugare och platt-tv:ar, hundra personer som lever i tvåsamhet bara femtio av vardera.
I Dagen (27/6) ställer Håkan Arenius den provocerande frågan: Vem tjänar på singlarna? Självfallet missunnar varken han — eller jag — ensamstående samma levnadsstandard som par eller familjer. Bakom den höga andelen ensamhushåll finns naturligtvis inte bara — eller ens främst — spruckna relationer.
Det finns också goda orsaker; vi lever längre, alltså finns det en stor andel änkor och änklingar. Vi lever i ett land där ensamstående för kanske första gången någonsin har råd att ha ett hem. Man behöver naturligtvis inte vara en ensam människa för att man bor ensam. Många har ett rikt socialt liv.

Men vi vet att många far illa av ensamhet. Vi vet att alltför mycket ensamhet leder till psykisk ohälsa. Vi är och förblir flockvarelser.
På 70- och 80-talen talades det mycket om alternativ till såväl singelliv som kärnfamilj. Många försökte sig på alltifrån kristna kommuniteter till gruppsexkollektiv. De flesta blev kortvariga. I backspegeln kan man se att de kollektiv som blev bestående dels bestod av blandade åldrar, dels hade ganska strikta regler kring en gemensam uppgift, alltifrån jordbruk till gatuevangelisation.
Sedan måste det ju inte vara allt eller inget. Vi är många som trivs i kärnfamilj och vill ha en egen diskbänk - men gärna skulle delta i matlag, självhjälpsgrupper eller kooperativ.

Varför har det blivit så tyst om alla alternativa gemenskaper? I våras medverkade jag i ett panelsamtal med Maria Sveland – hon som skrivit Bitterfittan och sammanställt Happy, happy - en bok om skilsmässa  och dominikanersystern Madeleine. Vi tre hade olika åsikter och vitt skilda erfarenheter. Jag och Madeleine hade en kristen utgångspunkt. Hon hade erfarenhet av att leva i kommunitet. Maria Sveland och jag hade utgångspunkt i vänstern. Maria och Madeleine hade mycket utåtriktade yrkesliv, medan jag mest hålls hemmavid.Madeleine och jag delade inte alls Marias negativa syn på äktenskapet.
Men i en sak var vi alla tre helt eniga; det behövs fler alternativ, fler gemenskaper. Kollektivhus, matlag, generationsboenden, barnvaktspooler…

Om vi vill stå upp för en kristen livsstil kommer det att bli nödvändigt att ifrågasätta brutalindividualismen. Global rättvisa och jordens överlevnad ställer frågan på sin spets: Vem tjänar på singlarna? Vi kommer inte att kunna flyga till solen och bygga häftiga kök särskilt länge till. Det är hög tid att mötas och erbjuda alternativ. Vi som tror på det kristna äktenskapet och inte betraktar kärnfamiljen som ett fängelse kan ändå ge Sveland och hennes meningsfränder rätt i att en isolerad kärnfamilj inte är en livsvänlig plats. Och vem tjänar på isolering och tröstkonsumtion?