Så blev det höst igen, efter ett år som inte liknat något annat.
Där var en vinter som bäddade in min del av landet i meterdjup bomullssnö, en vår som knappt hann ge sig till känna innan den var förbi – och en sommar som slösade med sol och värme till den grad att man till slut bara längtade efter svalkande nätter och förlösande regn.
Jag tänker mig tillbaka ett par månader, till några veckor efter höskörden, hur jag vandrar över lägdorna hemma i byn. Det avkapade gräset sticker upp som vassa halmstrån ur den snustorra jorden. Endast en och annan maskrosplanta har fukt och energi till att grönska i den annars kompakt gulbruna åkersluttningen.
Några dagar senare befinner jag mig på högfjället, i gränstrakterna mellan Jämtland och Lappland. Molnfria dagar som denna brukar man beskriva upplevelsen som att ”luften är hög och klar – utsikten milsvid”. Men nu är värmen tryckande – och sikten allt skummare ju längre bort man riktar blicken. Fjällluften, som man ska kunna dra in i lungorna sakta och njutningsfullt, är nu marinerad av röklukt, trots att vi är kanske tjugo mil från den närmaste av de bränder som härjar i skogslandet.
Och vid den norrbottniska sandstrand där jag som barn simmade 25 meter och erövrade ”Silverfisken” i 11-gradigt vatten ligger temperaturen nu dubbelt så högt – plus flera grader därtill. Varje hudcell omsluts som av mjuka smekningar när jag vandrar ut mot simdjupet. Passagen från det ena elementet ner i det andra sker med närmast gradlös temperaturskillnad.
Tre bilder i mitt minnesalbum från en sommar som fyller sinnet med blandade känslor. Var den en undantagsupplevelse, eller försmaken av en kommande normalitet?
Alldeles mot slutet av sommaren fyller jag på med föredrag och diskussioner kring framtidsfrågor vid den sjätte internationella nerväxtkonferensen – ”Degrowth 2018” – som äger rum i Malmö.
Staden badar fortfarande i eftervärmen till sommarens chocktorka och hela samtalet förs mot en fond av brännande omvärldsfrågor. Vyerna vidgas, sammanhangen skärskådas. Blicken sveper över hela fältet av problembilder. Från den allt överskuggande diskussionen om klimatet till den på grund av krig och ofärd växande flyktingströmmen, från kritiken mot paradigmet om evig tillväxt i en begränsad värld till oron inför det förtorkat bruna tankegodset långt ute till höger. Vidare över analysen av en ekonomisk modell och ett penningsystem som gör sanning av orden om att den som redan har ska få ännu mer – till spretande tankar om hur man skulle kunna bygga en rättvis och solidarisk värld i stället, denna gång inom de ramar som planeten med sina natur-resurser och levande ekosystem klarar av att bära.
Så kommer hösten, och sinnet är fullt av upplevelser och tankar från det senaste årsvarvet. Till allt annat läggs nu dessutom ett svårhanterligt politiskt läge i vår egen bråkdel av den globala landmassan, just när vi snarare är i trängande behov av stora enande insatser på så många områden.
Men jag kan i alla fall blicka ut över lägdorna och konstatera att de livgivande regnen slutligen kom, de som jorden törstat efter i månader. Grönskan sköt fart. Maskrosbladen bäddades in i en matta av nytt friskt gräs. Det fanns fortfarande växtkraft i förtorkade halmstråns rotsystem.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR