Bör vi följa vår inre längtan eller sträva efter att ”göra mest nytta”, undrar Irene Strålberg och tycker att skillnaden mellan dröm och kallelse är svårdefinierad.
Jag var mammaledig när en granne frågade: ”Och när ska du börja jobba och göra samhällsnytta då?”
Jag minns hur paff jag blev. Jag tyckte ju att jag gjorde det allra nyttigaste hemma med mina barn.
Däremot har jag under andra perioder i livet tvivlat på om jag har gjort ”tillräcklig nytta”. Är det därför många jobbar mer än ekonomin kräver, engagerar sig mer än orken tillåter, har mer dåligt samvete än nödvändigt? Vissa tror till och med att deras människovärde minskar när de inte kan bidra till 100 procent. Men nej, hävdar jag bestämt, vårt värde sitter inte i vad vi gör utan i vilka vi är!
Och ändå läggs dag till dag och år till år utan att jag med större övertygelse vet om jag tar vara på min tid på jorden. Hur känner du själv? Tillhör du de lyckligt lottade som vet att du har hamnat rätt?
Var tacksam för det i så fall. Andra tvivlar eller är frustrerade över omständigheter som hindrar dem från att göra det de tycker de borde.
”Hitta det du känner glädje över att göra, så hittar du det du är ämnad för”, har det sagts, och om det stämmer så har många fått en bra ledtråd.
Själv kan jag spola tillbaka till när jag var sju år, sexton, trettio eller fyrtiofem och se att jag har burit på samma lust och längtan under alla år. Jag menar inte att det bara är det jag har velat göra, men ibland kan vi på avstånd se att det löper en röd tråd genom våra liv. En röd stig som vi gör avvikelser från men ändå kommer tillbaka till som om den har magnetisk dragningskraft. Är det den stigen man ska hålla sig till? Eller ingår även omvägarna i resplanen? Ja, det får man nästan hoppas.
Jag har gått emot både magkänsla och tecken några gånger i mitt liv för att ”det här måste väl vara rätt uppgift för mig?”. Nu har jag i stället följt magkänsla och tecken och bytt yrkesbana, men ändå slits jag mellan tankar på att a) göra ”mer nytta” eller b) förverkliga min dröm. Denna ständiga tvehågsenhet: Det man bör eller det man vill? Eller är det man vill även det man bör?
Det här med drömmar kontra ledning/kallelse är svårdefinierat. ”Joe och Mary” flyttade till Spanien tack vare sin dröm om ett skönt pensionärsliv. Väl där såg de att de behövdes i både församling, bostadsrättsförening och arbete bland hemlösa. Hade de vetat hur mycket slit deras ”lata dagar i solen” skulle innebära hade de kanske valt att stanna hemma, men nu ledde deras dröm dem till det som sannolikt var deras kall.
”Göran” kände redan som tonåring kallelsen att bli missionär i Afrika. Av hänsyn till sin mor stannade han i Sverige men kom aldrig över känslan av att ha svikit sin kallelse. I dag är han engagerad i verksamhet för hundratals flyktingar som kommer till hans kyrka. ”Göran” verkar äntligen som missionär, tycker jag, men på hemmaplan och 60 år senare än han velat.
Min tvivlande vän säger oftare än jag att ”det var meningen”, och jag håller med om att det händer otroligt många meningsfulla saker under ens livstid, ja varje dag. Och varje gång man ser de små eller stora meningarna är det som att finna skatten vid regnbågens slut. För mig skulle skatten just nu vara att få veta om min dröm även är det jag ska ägna min tid åt, så därför ska jag rusta mig för skattjakt och följa mitt röda spår.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR