Vädja mer till medmänskligheten

Äppelträden dignar av frukt. Varje dag plockar jag upp fallfrukt och sorterar; en del kan ätas, andra blir mos, en del måste slängas. Jag älskar att sylta och safta, blir alldeles till mig med mina grytor och burkar. Ändå räcker jag inte till. Det är inte heller så lätt att dela med sig, äppelträden dignar i hela byn, i hela Sverige …
Man känner ömhet för träden, som inför en tik som nedkommer med tolv små valpar som hänger i spenarna … Överflödet väcker också en sorg, allt detta som måste förfaras.

På radion hör jag att våldet eskalerar i Afghanistan – igen. Nästa inslag handlar om de ”tillståndssökande”. Så heter de numera, de afghanska ungdomar som fått avslag på sin asylansökan och kanske ska få en ny chans genom gymnasielagen. De har inte rätt till boende, inte dagpenning, till skillnad från asylsökande. En del av dem bor utomhus, på tunnelbanan …
Unga människor får sina drömmar krossade. Inom mig växer en sorg över alla människor som kommer att förfaras.

När det gäller dessa ungefär niotusen ungdomar anser jag att de borde få amnesti. Inte en ny chans, utan amnesti. Nej, det är inte rättvist. Men ibland måste barmhärtighet gå före rättvisa.

De är tonåringar som tillbringat flera år i Sverige, ofta bott i svenska familjer. Det är inte med dem vi kommer att ha integrationsproblem.

Samma morgon som radion berättar om de ”tillståndssökande” och om våldet i Afghanistan berättas om en av dem som slängde en molotovcocktail in i synagogan i Göteborg under
chanukka-högtiden. Han blev dömd till fängelse och utvisning. Hovrätten ändrade domen, fängelset står kvar men inte utvisningen. Mannen, som är palestinier, kan bli illa behandlad av Israel. Han har kastat in en brandbomb i en fredlig gudstjänstlokal som tillhör en av världens mest förföljda folkgrupper.

Varför ömmar svenska myndigheter mer för honom än för afghanska tonåringar?

Någonting har gått riktigt, riktigt snett. I Sändaren 34/2018 skriver Eva Mjönes, sjuksköterska och universitetslärare, om att socialdemokraterna tappar förtroende på grund av den hårda flyktingpolitiken. Medmänsklighet och oegennyttigt handlande är en del av att vara människa, skriver hon.

Många, många ställer upp för flyktingar på olika sätt. En god vän ger halva sin pension till en strandsatt familj. Och samtidigt har Sverigedemokraterna sjutton procent.

Ska vi vädja mer till medmänskligheten? I Kanada kan privatpersoner som har möjlighet finansiera en flykting, som då får en ny chans. Men var går gränserna mellan godtycke, solidaritet och välgörenhet? Måste vi inte lyssna på SD-väljarnas oro för välfärden, när små kommuner drar ner på LSS och äldreomsorg när nyanlända ska in på försörjningsstöd?

Många frågor skaver. Radionyheterna den där äppeldoftande morgonen visar att vi silar mygg och sväljer kameler. Många frågor om integration och ekonomi är svåra.

Men att utvisa mordbrännare och att vara barmhärtig mot niotusen tonåringar borde inte vara så svårt.

Vibeke Olsson

  • 2 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    Håller med ang. barmhärtighet mot niotusen tonåringar. Däremot har jag som vanlig mediekonsument inte all information som domstolen hade när den upphävde utvisningen. Därför känner jag mig ur stånd att bedöma om det är rätt eller fel.

  • Thomas Kärrlander

    Nu är det inte bara i Afghanistan som människor har det svårt, det finns många, många platser där kvinnor, barn och män dör i svält och svåra sjukdomar, ta t.ex. Jemen där SA & Co konsekvent har bombat och förgiftat civilbefolkningen i åratal, men ingen enda för deras talan! Elvatusen män har nu alltså fått "chansen" till en fri gymnasieutbildning i sverje, men hur genomtänkt är det egentligen? Märkligt nog är det övervägande mogna kvinnor som för deras talan, hmm...