Utan civilt motstånd hade många av de rättigheter som vi idag tar för självklara aldrig kommit till stånd

Bortom bergen ligger Törnrosdalen som ockuperats av Tengil och hans svartklädda soldater. I skydd av nattens mörker skickas brevduvor med regimkritiska budskap och på Guldtuppens krog samlas motståndsrörelsen som vill störta tyrannen. Även om vi inte lever i Astrid Lindgrens fiktiva diktatur är frågorna om makt och motstånd ständigt aktuella, också i en demokrati som vår. I demokratibegreppets kärna finns nämligen risken för majoritetsförtryck blott en votering bort. Då kan majoriteten ta sig friheten att förminska, begränsa, fördriva eller till och med mörda människor.Men det börjar sällan där. 

I stället är det en hårdare retorik och ett antal lagförslag som var för sig kan verka oskyldiga men som tillsammans kan ge fri lejd till det fullkomliga vansinnet. Så var det i Tyskland, så var det i Rwanda och så ser farhågorna ut i Viktor Orbáns Ungern. Låt oss i sammanhanget minnas att även den amerikanska rassegregationen och de svenska tvångssteriliseringarna beslutades i demokratisk ordning och upprätthölls med de statliga våldsmonopolen. 

Det som är demokratiskt behöver alltså inte vara moraliskt. För kristna borde det här inte komma som någon större överraskning. De första kristna sågs som en judisk sekt som vägrade finna sig i det romerska imperiets lagar och moral. De vägrade offra till de romerska gudarna och hävdade alla människors lika värde varför man blandade slavar och fria som gäster vi sina middagsbord. Eftersom de dessutom inte ville döda sin nästa vägrade de ta tjänst i den romerska armén. Som bekant mötte många av dem sitt öde som martyrer på Roms nöjesarenor. 

Ett martyrium av i dag är den civila olydnad som myntades av Henry David Thoreau i en skrift från 1848 där han argumenterade mot att betala skatt till krig.  

När den svenska frikyrkorörelsen växte fram och trotsade det statslutherska kyrkomonopolet med egna församlingar, dop och nattvardsfiranden praktiserade man just civil olydnad. Samma sak var det när plogbillsrörelsens smidde om missiler till vingårdsknivar, när pastor Martin Luther King Jr ledde motståndet mot den då lagliga amerikanska rasismen, när kristna vapenvägrare hamnade i fängelse under 60-och 70-talen, när de brittiska suffragetterna slogs för kvinnlig rösträtt genom att vägra betala skatt, när den tyska prästen Dietrich Bonhoeffer arbetade med den anti-nazistiska Bekännelsekyrkan, när transpersoner slog tillbaka mot polisens trakasserier på Stonewall Inn och när kyrkor och kapell förvandlades till flyktinggömmor om nätterna. Utan civilt motstånd hade många av de rättigheter som vi i dag tar för självklara aldrig kommit till stånd. 

I varje tid måste det alltså finnas människor som ser orättvisor, reser en moralisk flagg och som vågar göra motstånd. När nu de bruna krafterna återvänder till Europas parlament och regeringskvarter måste vi lära av historien i stället för att upprepa den. Då duger det inte felcitera Voltaire för att försvara rasism i det offentliga rummet. Då är det oacceptabelt att det anses mer klandervärt med en nerriven affisch än med påtvingad rasism. Då krävs det återigen ett motstånd.