Tacksam att inte alla är som jag

Landings café i Uppsala. Var det här Dagny spillde fem droppar till? Var det här Ove Thörnqvists hjärta ropade? Men jag drar mig till minnes att den serveringen nog hette ”Sjuan”. En latte och anteckningsbok hade jag, i vilket fall som helst, framför mig på bordet. Sen som vanligt. Denna krönika skulle varit levererad senast igår. Dagen här i kunskapens Mecka har annars ägnats åt frågan om kyrkornas sätt att förhålla sig till rörelsehindrade utifrån en rapport från Kyrkornas världsråd. Jag funderar på om inte kyrkan i sig själv är sitt värsta rörelsehinder. Eller jag, i mig själv.

Uppsala ... jag försöker röra mig avspänt i denna akademiska miljö, men känner mig som en analfabet i detta epicentrum av allehanda kunskap, ett försvinnande litet mynt i en oändlig kunskapsbank. Detta är inte min värld. Jag är säker på att alla genomskådat mig som den vilsekomna lantis jag är, som någon som råkat komma ut ur ett skogsbryn i denna globala värld av intellekt och forskning. Bara språken jag hörde talas runtomkring mig på promenaden från Stiftskansliet hit till detta café känns som fler än jag visste fanns. Jag inser hur språkligt rörelsehindrad jag är. Liksom kulturellt begränsad. Jag attraheras visserligen av tanken att vara en främling i min egen värld, men detta var kanske mer än jag förväntat mig eller bett om ... i mitt eget land. Insikten att inte alla är som jag fyller mig med ödmjuk tacksamhet. Groucho Marx lär ha sagt att ”en förening som kan tänka sig ha mig som medlem vill jag absolut inte vara medlem i.”

Där och då jag växte upp bestod mänskligheten enbart av sex olika kategorier; män, kvinnor, gamla, unga, arbetare, tjänstemän. Det var hela världsbilden. Själv tog man rygg bakom tre av dessa etiketter och man gjordes hela tiden medveten om det. Jag var en liten arbetargrabb. De andra tre kategorierna hade man att förhålla sig till, men hade egentligen ändå varken kod och ingång till dess världar. Detta är länge sedan och jag är inte så dum så att jag inte inser att det idag finns betydligt fler fack att hamna i.

Behovet vi har att gruppera folk omkring oss är märkligt och svårbegripligt. Om jag möter tre okända kvinnor som kommer gående på gatan är det självklart att jag betraktar dem som tre individer, men kommer de i rullstol är min spontana referens att det är en grupp jag har att förhålla mig till. Något i mig diskvalificerar individen och i samma ögonblick krymper min egen åskådningsvärld och min mentala rörelsefrihet. Det är precis denna rädsla och insikt jag ägnat min dag åt i Uppsala.

Min latte har kallnat i glaset Anteckningarna är för få. Jag reser mig för att ansluta mig till mitt möte igen. Skyltfönster efter skyltfönster lovar fitness 24 timmar om dygnet, cykeluthyrning och olika yoga-alternativ. Är det sådant studenternas studiebidrag går till? Missionskyrkan affischerar om Vivaldis årstider och Baptistkyrkans anslagstavla inbjuder till ”storbönemöte.” Det räcker med en liten bön för mig. Lagom stor att jag får modet att våga leva och röra mig fritt i världen.

Det finns ingen anledning att be om ursäkt. Med alla mina begränsningar är jag ändå delaktig i en helhet som är så storslagen och helig att jag kommer på mig själv att le mot människor jag möter på trottoaren.

 

Tomas Boström

Kommentera

Topplistan