Svårt formulera tips för en lycklig resa

För 43 år sedan jag skrev en artikel som avslutades med denna mening: ”Det här är som sagt ingen fullständig utrustningslista, utan bara några tips, men en sak får man inte glömma, nämligen att ta Jesus med sig på resan. Bättre sällskap kan man inte få.” Jag återkommer till den.

Som sextioplussare har jag nått ett läge där det i vardagens nu känns som om mycket av det jag varit med om hände för väldigt länge sedan. Och jag undrar – finns det ett slags tidsfaktor som gör att en händelse, ett minne, per automatik hamnar allt längre bak i minneslagret ju längre tiden går? Hänger känslan av tidens gång samman med hur många nya minnen man staplar in? Eller är det tvärtom så att varje enskilt minne, oavsett när det skapades, ligger lika åtkomligt, om man bara stannar vid det och ger det chansen att meddela vad det har att säga?

Nyligen fick jag för mig att ta fram en del lådor med gamla saker från uppväxtåren. Jag började plocka bland budskapsknappar från högstadiet, priser från scoutspårningar och en eller annan idrottstävling, en stensamling från mitten av 60-talet, fickkalendrar med dagliga noteringar om hur många abborrar och gäddor jag drog upp ur Svenstaån – och det fanns en närvaro i minsta pryl, varje anteckning. Rummet och tiden korresponderade, som om varje ting var förbundet med en egen stjärna därinne i minnesrymden. Och jag stannade för insikten att minnen som lagras in under årens lopp vävs till trådar och bygger strukturer som vindlar sig ända in i övre medelålderns tidsvarp. Som om dået finns även mitt i nuet, för att kunna plockas fram och berätta något om vem jag är, var jag hamnat.

Det inledande citatet hör till de få enskilda meningar från mer än fyra decenniers skrivande som jag behållit levande i minnet, nästan ordagrant. Det kommer från den första text jag skrev i en tidning med samfundsanknytning: SMU:s ”Ung Väg”. Jag hade rest med Inter Rail i Europa två gånger, och i majnumret 1974 fick jag in en artikel med goda råd till hugade tågluffare. Hur mycket pengar behöver man för en månads resande? Jo, det går att leva på 500 kronor förutom biljetten, ”men man bör ha med sig minst 1000 kronor för att vara på den säkra sidan”. Och vad behövs i övrigt? Jag tipsade om allt från ficklampa och tvättmedel till stormkök och tält; räknesticka att kalkylera valutor med, vandrarhemsförteckning – och så det nödvändiga passet, förstås.
Nu fann jag denna artikel när jag gick igenom mina gamla kartonger. Jag förundrades och drog mig till minnes hur jag våndats vid den gröna Haldans svarta tangenter. Hur skulle jag knyta ihop och avsluta texten? Någonstans växte tanken att jag i en tidning som Ung Väg borde få med något mer ”religiöst”. Resultatet blev maningen om att ta med Jesus på resan.

Mitt minne av detta har sagt mig att jag nog aldrig presterat en plattare och mer förnumstig formulering. Men när jag nu återigen ser den i tryck blir jag mer försonligt inställd till den nittonåring som inte förmådde uttrycka sig mer sofistikerat. Och jag måste medge att jag ännu inte listat ut hur jag ska lägga orden för att på ett elegant sätt, i en enda mening, fånga essensen av vad som krävs för en lycklig resa; det må vara livets, eller en tågluffares.

 

Hans Månsson

Kommentera

Topplistan