Tomas Boström halkar förundrad omkring i svampskogen och filosoferar över det digra utbudet. Men mellan Karl Johan och trattisar dyker tanken på Sverigedemokraterna upp.
Av årstidsmässiga, nostalgiska och fundamentala skäl är det troligen dags för ett återkommande och kärt kröniketema. Det kryllar nämligen av svamp. Troligen gick min krönika för två år sedan också ut på detta. Men nu är det med råge. Jag har aldrig sett på maken. Blodriskorna ligger och blöder över landskapet, sopparna står och trängs på varenda kvadratmeter som inte råkar vara inomhus eller asfalterad, kantarellerna är så snabba upp genom mossan att det knappt är lönt att man åker hem mellan varven för att steka dem. Och igår anade jag de första trattisarna och trumpetsvamparna. Livet är ett eldorado. Sverige är fantastiskt. Förhösten är otroligt generös.
Det doftar förmultning om mina kläder, kompost om min bil. Jag halkar mig fram genom svampskogen och försöker förstå mig på månadens valresultat, framgångarna för Islamiska staten, begripa mig på Sveriges järnvägsproblem och Bert Karlsson. Jag blir inte klok på vare sig det ena eller andra. Vad har det blivit av oss? Vad är det som driver oss? Är vi inte demokrater längre? Öppna? Generösa? Frisinnade? Bara tanken att var åttonde av mina grannar och vänner troligen — åtminstone eventuellt — lagt sin röst på något så osvenskt som Sverigedemokraterna får mig att fundera på vart man skulle kunna tänka sig att emigrera. Det är inte ens en tröst i sammanhanget att Gotland (där jag tack och lov bor och röstar) faktiskt råkar vara en av de minst ”jimmiena” kommunerna i landet.
Här går jag i svampskogen och ber om ursäkt. Vårt land är inte värt att växa i längre. Sök er någon annanstans. Jag har visserligen svårt att komma på vart, men här är det inte gott längre.
Jag kommer på mig själv att upprepa en gammal vers jag hört någon gång:
Den första ska du inte ta. Den andra kan du låta va’. Den tredje kan va’ bra att ha i korgen.
Jag tror att det var något sedelärande som jag glömt poängen med för länge sedan. Möjligtvis vill versen säga mig att ta det lite lugnt, att avvakta och inte kasta mig över och svälja första bästa alternativ som erbjuds. Du kan till och med ha lite is i magen när tvåan presenterar sig. Invänta och överväg alternativen. Så tror jag det ska tolkas. Se till att ditt val blir välgrundat, trovärdigt, långsiktigt och gott.
Vid en tallrot två meter framför mig står en vacker Karl-Johan och lockar mig. Jag nickar igenkännande, dröjer en stund och vandrar sedan vidare. En bit bort står hans kusin. Jag nickar igenkännande men väntar till trean dyker upp inne i grandungen. Den lägger jag i korgen. Likadant är det med de tre fjällskivlingarna borta vid strandkanten. Ettan och tvåan ser lite snopna och bortröstade ut när jag undviker dem, men den tredje lägger sig som en drottningmoder i korgen. Underbart.
Vad är jag beredd att offra för att mitt liv ska bli lite vackrare, lite ljusare, lite rikare, lite värdigare?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR