Så är det att göra saker tillsammans

Om alla hade gjort sin del av arbetet skulle det ha varit ganska enkelt att få vårt gemensamma projekt att fungera. En del kunde göra sin insats på arbetstid, och andra, som jag, hade lagt ner många frivilligtimmar. Arbetar gratis gör man ju gärna när man vet att resultatet kommer att bli något viktigt och bra. Det fanns en beprövad form, så allt var inte ett vilt experiment. Förutsättningarna var ganska goda.

Men på eftermiddagen innan det skulle sätta igång fick jag reda på att en viktig beståndsdel saknades. Vi hade pratat om den vid flera tillfällen, den var lätt att ordna, det var en person som skulle ordna den. På något vis hade den bara blivit bortglömd, och det var för sent att göra något åt det.

Det är ungefär tio år sedan nu, och hjärnan kan ju röra runt och måla om och sortera en hel del, men jag tror att jag minns precis var vi stod när jag fick reda på att det inte skulle gå att göra som vi hade planerat.

”Det är inte du som har gjort fel, men alla kommer att tro det, och du kan inte förklara för dem vad det är som har hänt”, sa den unge mannen som just hade berättat. ”Det är så det är att göra saker tillsammans. Men vi kan inte sluta att göra saker tillsammans.”

Tre dygn senare spelade misstaget inte så stor roll. Ibland kan det ju vara så med det som vid första anblicken ser ut som en katastrof. Ibland är det tvärtom: det går inte att överblicka konsekvenserna till att börja med, och något som få tog på allvar när det först syntes vecklar ut sig och blir oerhört betydelsefullt.

Människor blir besvikna på varandra. Människor är tidsoptimister, de är överdrivet nervösa, de tar inte uppgifter på allvar, de tror att saker ska lösa sig, de är rädda för att visa att de inte förstår, de tror att andra ser precis samma scenario som de själva men glömmer att ta reda på om det verkligen är så, de har mycket annat att tänka på, de glömmer, de hoppas att ingen ska märka, de skriver en lapp och tappar bort den, de tycker att något helt annat är mycket viktigare, de vet vad de har lovat att göra men blir distraherade, de är ålagda att göra en sak men har ett eget projekt som är roligare …

Jag skriver i ”de”-form i dag eftersom en bekant ibland högljutt protesterar mot att det är så mycket oreflekterat ”vi”-prat i kyrksammanhang. Ingen kan vara med i alla ”vi”-formuleringar. I vissa situationer blir det mycket uppenbart att vi är olika.

Och många av oss blir besvikna, men vi kan inte sluta göra saker tillsammans.

I det ”vi”:et tror jag att precis alla är med, oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

Det ligger nära till hands att tro att mycket av det som är verkligt lyckat är resultatet av en enda människas briljans, självförtroende och envetna arbete. Ofta är det så framgångssagorna formuleras i efterhand – eller under tiden.

Men tänk om vi (ja, jag menar vi, alla människor faktiskt), så här när årets dramaturgi får oss att tänka på nya möjligheter, så här när det passar extra bra att föresätta sig något, skulle brodera en inre korsstygnsbonad med orden ”Vi kan inte sluta göra saker tillsammans”. Skulle det mest vara något att komma ihåg när besvikelserna tornar upp sig? Eller skulle det kanske också kunna bli något framtidsfullt?

 

 

 

Anna Braw

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Carol Thuresson

    TILLSAMMANS är vårt favoritord på jobbet! Vi inser att vi inte klarar oss utan varandra och det som var och en bidrar med. Och då sporras man att göra lite till. Men jag har lite svårt när det finns de som inte gör det.. som slarvar med det som andra gjort. Men som du så klokt säger. Oftast blir det inte en bestående katastrof. Och vi kan inte sluta vara ett TILLSAMMANS. Gud skapade oss som EN kropp. Ju...