”Ett barn kan aldrig ta makten. Ett barn kan bara ta vanmakten”. Orden kommer från en föreläsning med familjeterapeuten Görel Fred på Barnrättsdagarna i Örebro i våras.
I mitt jobb träffar jag ofta föräldrar som beskriver hur deras barn har tagit makten i familjen. De berättar om femåringen som sitter med sin Ipad nästan all vaken tid eller om treåringen som vägrar att gå och lägga sig och därför somnar först långt efter midnatt. Föräldrarna känner sig maktlösa.
Den 13 juni beslutade riksdagen att FN:s barnkonvention ska bli lag i Sverige. Beslutet har före-gåtts av utredningar, remissyttranden och debatter. Barnkonventionen har varit juridiskt bindande i Sverige sedan den antogs 1990. När den nu också blir lag innebär det att den får en annan tyngd. Barns rättigheter förändras inte, men lagens ställning blir starkare. Förändringen kommer bli särskilt viktig för barn i utsatta situationer, som nu kommer få ett starkare skydd. Deras rätt att komma till tals vid till exempel utredningar i socialtjänsten och asylärenden stärks. Att barnkonventionen kommer få samma status som andra svenska lagar kan få betydelse i exempelvis migrationsärenden, där utlännings-lagen nu går före barnkonventionen.
Inför förändringen ska även ett kunskapslyft göras inom kommuner, landsting och statliga myndigheter. Att barnkonventionen blir lag är också en viktig markering. Det innebär ett tydliggörande av att barns röster är viktiga. Att barn är rättighetsbärare och ska behandlas med samma respekt som vuxna.
Att ha rättigheter är inte detsamma som att få bestämma. Som medborgare i Sverige har jag rätt att påverka politiska beslut men det betyder inte att min röst ensam får bestämma vem som ska bli statsminister. Treåringen har rätt att göra sin röst hörd och att protestera högljutt mot att borsta tänderna, men det betyder inte att hen kan få bestämma själv om tänderna ska borstas eller inte. Däremot har treåringen rätt att bli bemött med respekt. Den rättigheten är absolut.
Ganska ofta pratar vi vuxna om barn trots att de står bredvid. Vi berättar att Emma har lärt sig läsa eller att Viggo inte tycker om grönsaker. Det är aldrig någon som berättar om något nytt jag har lärt mig när jag står bredvid. Det är definitivt ingen av mina vänner som när hon och sambon kliver in genom dörren hos mig börjar att beskriva hur jobbig eller trotsig sambon varit den här morgonen. På mitt jobb däremot händer det här ofta. Varje vecka hör jag föräldrar dela med varandra hur jobbiga deras barn är på morgnarna, samtidigt som barnen sitter på golvet bredvid och leker. De berättar om hur dottern trotsar och vägrar ta på sig overallen eller hur sonen bestämt sig för att bilformade makaroner och falukorv är det enda som går att äta.
Föräldrar behöver få prata om de här sakerna. Det här är deras vardag och den är ofta ganska jobbig och samtidigt alldeles fantastisk. Men de behöver inte göra det när deras barn leker på golvet bredvid. De flesta föräldrar vet det mycket väl, men när det tagit en timme att ta på ytterkläderna kan behovet av att få uttrycka sin frustration vara så stort att respekten för barnet glöms bort.
Barnen är vår framtid, men barnen är lika mycket vårt nu. De har rätt till samma respekt som alla de som råkar ha fötts några år tidigare och därför har samlat på sig mer livserfarenhet och andra kunskaper.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR