Jag var på vippen att ta av mig kalsongerna och vada ut i vattnet. Jag nöjde mig med långbyxor, strumpor och skor. Vid vaderna signalerade Östersjön att det inte riktigt var dags än. Inte ens för mig.
Det var annars en fantastisk dag. En otroligt fin dag, faktiskt. Blåsipporna stod som spön i backen och jag, som har den oförtjänta förmånen att bo ett landskap i Sverige där jordmånen är så kalkrik att blåsippor närmast är att betrakta som ogräs, njöt av rikedomen. I många delar av landet är blåsipporna fridlysta, men om någon är fridlyst i det här sammanhanget så är det jag. Jag kände mig utvald denna förmiddag vid ”min” strand och strandskog. Två örnar seglade högt över mitt huvud, vågorna klockade på ett sätt som inte hörts sedan Evert Taube var i sitt esse. Hur värderar man en stund som denna? Vad har den för pris? Går den överhuvudtaget att fastställa värdet av? Tanken svindlar i tystnaden? Tystnaden – hur prissätter man den?
Bakom mig lämnar jag en tid av årsmöten och bokslut. Man drar en suck av lättnad över beslutad ansvarsfrihet. Det finns anledning att fundera över vilka värderingssystem som gör en kyrka, en församling, en gudstjänst, en barnkör, ett läger ekonomisk rättvisa. Av ren nyfikenhet lät vi ett eventbolag i Visby värdera vad vår kyrka kunde vara värd under Almedalsveckan. Värdet uppskattades till mer än det dubbla än vad min mamma fick när mitt föräldrahem såldes i början av 2000-talet. Är det rimligt? Nej, givetvis inte, men marknaden styr. Lagen om tillgång och efterfrågan.
Hur jag än vänder och vrider på förhållandet församling och ekonomi kan jag inte bortse från berättelsen i Markusevangeliet om änkans skärv. Det är i detta vi har vår rikedom. Hur många fastigheter vi än säljer, hur många miljoner vi än förvaltar är änkans skärv vår grund och egentliga rikedom. Det är inställningen mer än myntet som står under Guds välsignelse.
För en tid sedan hade vi besök av en värderingskvinna i huset där jag bor med min fru. För alla eventualiteter skull. Hon gick runt och synade, antecknade, fotograferade, tackade för sig och bilade tillbaka till sitt kontor. Det tog någon vecka sedan fick vi domen. Plötsligt hade vårt hem en marknadsmässig prislapp. Det är här vi lever. Vårt liv är värt mycket mer än så även om värderingen säkert var både realistisk och god. Hur värderar man ett hem? Hur prissätter man ett liv? En relation?
Jag sitter här på stranden med en kaffekopp i handen och funderar över hur det kan komma sig att en akademi vars stadgar och tystnadsprinciper bara gynnar dem själva är värd att lägga så mycket tankemöda, nyhetstid och irritation på. Är Emmanuel Macron och Theresa May mer värdefulla än några oskyldiga och anonyma barn i Ghouta? Putins, Trumps och Kim Jong-Uns fridlysta status övergår mitt förstånd.
Och jag fattar inte heller hur en hel värld kan uppskatta värdet hos Spotify som inte har genererat en enda krona i vinst om man jämför med Equmeniaförsamlingen i Malmberget som bidrar med sin skärv varenda dag. Hur betydelsefull är ett lagråds analys av läget när man jämför värdet hos Azat som flydde hit från Afghanistan för tre år sedan? När ska han bli fridlyst och lika oförskämt rik som jag känner mig just nu?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR