Med vardagsblick på medmänniskorna

Klockan är strax efter sex på morgonen och jag tänder motvilligt lampan över spisen. Jag tittar ut genom fönstret mot det sovande huset mitt-emot för att se om min morgonkompanjon är vaken. Jodå, där står hon och gör frukost, kvinnan i den vita morgonrocken, som jag aldrig hälsat på och inte vet något annat om än var hon bor, att vi har samma morgontider och att hon ofta är i sitt kök.

En knapp timme senare går jag genom det morgontrötta och tysta tåget i jakt på en sittplats. Jag passerar kvinnan med den blonda hästsvansen, som samtalar med någon bekant på sätet mittemot och som jag börjat ana arbetar på sjukhuset. I mittgången möter jag den korta killen som jag trodde skulle sluta vara min pendlarkompis när han kom med en stor ”Lycka till på nya jobbet-bukett” för något år sedan. Våra blickar möts inte. Vi har aldrig hälsat och jag vet inget mer om honom än att han också bor i Lund, fortfarande jobbar i Helsingborg och liksom jag ofta kommer med andan i halsen till 06.50-tåget.

Jag kan ofta fascineras över att alla människor jag ser på stan, alla grannar i fönstren och alla medresenärer på tåget också har en vardag som jag. Att de också är på väg någonstans, har tider att passa, lagar mat och vaknar av väckarklockan på morgonen. Ibland blir jag nyfiken, jag skulle vilja veta mer om vilka de är. Vad gör de, vad vill de, hur hamnade de just här, på samma gata som jag i samma stund?

På väg ut från ICA stannar en kvinna mig. Jag känner igen henne direkt. Hon övernattade hos oss i kyrkan förra veckan när vi hade nattöppet för EU-migranter. Hon ber inte om pengar eller mat, hon känner igen mig och vill fråga om jag vet var kyrkan ligger som hon ska sova i den här veckan. Vi har sagt hej till varandra i flera månader, men det är ändå först nu som hon inte längre blir lika anonym som tågpendlarna jag känner igen varje morgon. Jag blir nyfiken på henne. Hur ser hennes liv ut? Vad skulle vi ha gemensamt om vi kunde förstå varandra och om jag hade vågat bjuda hem henne på te?

På jobbet träffar jag en fyrabarnsmamma som har flytt krigets Syrien. Hon har kommit för att prata om hur hon ska hantera treåringens vredesutbrott och vill samtidigt passa på att fråga om några blanketter till Migrationsverket. Vi lever helt olika liv och vår uppväxt och bakgrund ser helt olika ut. Jag känner en stark samhörighet med kvinnan och slås av tanken att vi nog skulle ha kunnat bli goda vänner om vi träffats i ett annat sammanhang. Lika snabbt inser jag att chansen att vi hade gjort det är liten. Jag träffar dagligen människor från alla världens hörn i mitt arbete, men i min vänkrets är det få som ens har föräldrar som är födda utanför Sverige.

Till skillnad från familjerna jag träffar i jobbet finns det inga formella hinder till att bjuda hem kvinnan utanför ICA på te eller att prata med pendlarkompisen som hoppar på tåget i sista stund.

Varför är det då så svårt?

 

 

 

 

 

 

Moa Mellbourn

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar